Brolle briljerar som Buddy Holly
NÖJE
Plats: Löfbergs Lila Arena
Publik: 5 200 (nästan fullsatt)
Jag har alltid klassat Buddy Holly som en av musikhistoriens mest betydelsefulla artister. Det är ett svårslaget avtryck han lämnade efter sig under sina knappt två år på toppen innan han omkom i en flygolycka vid 22-års ålder.
Musikalen om hans liv är inte så pjåkig den heller.
Men kvällsföreställningen på turnéstoppet i Löfbergs Lila Arena börjar lite stapplande. Det ihåliga ljudet, som till en början försvinner i krokarna kring avbytarbåset i isladan, rättar till sig först mot mitten av den första akten.
Då har också det överförfriskade sällskapet på raden framför insett att någonting faktiskt pågår på scenen.
Annars kan man dela upp den här föreställningen i två delar.
Den fantastiska musiken.
Och det mindre fantastiska skådespeleriet.
Trots att showen utspelar sig för mer än femtio år sedan har jag svårt att tro att snacket gick så här i 50-talets Texas. Det blir snabbt både löjligt och överdrivet. Som så ofta i musikalsvängen.
”Så ska det låta”-pianisten Putte Nelsson (med magiskt glitter i håret) tar nästan i så att han spricker i rollen som presentatör för Apolloteatern. Och Johan Wennerstrand kunde ha spelat producenten Norman Petty (som blåste den riktige Buddy på massor av royaltypengar) betydligt mer osympatisk och lismande.
Inte blir trovärdigheten bättre av att Ritchie Valens (spelad av schlagerlatinon Pablo Cepeda) pratar som Åke Söderblom och Buddy själv ibland påminner om en upprörd Pekka Lindmark.
Men ingen skugga ska falla över Brolle.
Han är som klippt och skuren för rollen som Buddy Holly och är trots sin ringa skådespelarerfarenhet bäst på allt den här kvällen.
Jag minns att det framfördes en hel del kritik mot den hårfagre norrlänningen efter premiären, att han inte lät det minsta som den glasögonprydde rockikonen.
Pyttsan säger jag. Visst var Buddys stämma unik, men Brolle landar nära nog i de flesta av de klassiska låtarna.
Vackrast är Everyday samt duetten med Isabelle Pedersen (som spelar frugan Maria Elena) i True Love Ways. Då sprider sig snabbt en kärleksfull värme längs det iskalla golvet i arenan.
När det sedan drar ihop sig till den stora finalen staplas hitsen på varandra innan Brolle och det magnifika bandet formligen exploderar i furiösa versioner av Rave on och Johnny B. Goode. Finalen i sig snuddar faktiskt på högsta betyg.
Men det är naturligtvis inte i en gigantisk ishall man ska se den här föreställningen. Den ska avnjutas med riktig inramning och närhet på Göta Lejon i Stockholm.
Det tror jag även att Charles Hardin Holly hade hållit med om.
! Brolle och bandet är i en klass för sig
? Vart köper man Putte Nelssons afroglitter?
