Mästerligt W.A.S.P. på Nöjesfabriken
NÖJE
Nöjesfabriken, Karlstad
Publik 1855
1984: Fuck you Hem och skola. Sedan Blackie Lawless spred nyslaktade köttslamsor över Sverige första gången har hans karriär haft både toppar och dalar. Rätt djupa sådana också. Sågklingorna har inte alltid varit sylvassa. Blackie har dock alltid haft eld i blicken.
2012: Fuck you Socialstyrelsen. För att reta myndigheterna tre decennier senare använder han volymknapparna och vrider upp till en nivå som äter sig igenom både märg, ben och öronproppar. Rent och klart, men omänskligt högt. En mätning från myndigheterna hade gett toppnotering i protokollet.
Jubileumsshowen studsar mellan årtionden och är magiskt bra och stundtals så känslomässigt omvälvande att det klumpar sig i min hals. Historien om Jonathan Steels öde under de trettio minuter som material från albumet The Crimson idol får fritt spelrum fångar allas uppmärksamhet.
Det tjugo år gamla filmmaterial som legat i träda ramar in den tragiska historien om en rockstjärnas oundvikliga öde i nöjesindustrins käftar. De religiösa föräldrarnas tortyrliknande uppfostran, broderns tafatta tröstningar till en redan söndrig själ och det slutliga förfallet in i drogträsket är bland det mäktigaste jag sett på en scen. Någonsin.
The Invisible boy, The Idol och Chainsaw Charlie – en trippel att knäböja inför och Blackie Lawless i absolut högform. Martin Luther Kings introduktion till The Headless children var totalt nedsläckt dramaturgi med en vibrerande effekt som resultat. Återigen, magiskt.
Knallhårt
Det spelar ingen roll att Blackie är ensam originalmedlem, det är i just den stunden sekundärt. Materialet W.A.S.P. lirar är så knallhårt självständigt att det räcker med honom.
Naturligtvis kom även låtarna alla väntat på. Wild Child, On your knees, I Wanna be somebody, Forever free, Blind in Texas, L.O.V.E. Machine och The Real me levererades med klassiska videoklipp från arkiven. Alla fick vara med på bild trots odödligt gnissel mot gamla medlemmar. Det tackar vi Blackies numera religiösa syn på livet för.
W.A.S.P. bjöd på en mästerligt regisserad version av mitt pojkrum och den femte betygssolen slänger jag in enbart för att jag fortfarande spelar de oöverträffade albumen The Headless children och The Crimson idol i sin helhet varje vecka och håller dem båda som några av hårdrockhistoriens tydligaste avtryck.
! Tio tusen dollar för ett mikrofonstativ, välinvesterade pengar om ni frågar mig.
? Ni som häcklade spelningen i sociala medier under kvällen, hur tänkte ni där?
