Konserverad Billy Idol levererar
PEACE & LOVE
Vrålar en av de överförfriskade ungdomarna framför mig när Billy Idol äntrar Peace & Loves största scen på fredagskvällen.
Och visst, den 56-årige engelsmannen har överlevt det mesta under sin 40-åriga karriär och gästspelet i Borlänge kan bara bokföras som kultstämplat.
Han verkar dessutom ha käkat samma brittiska konserveringsmedel som Mick Jagger. Håret är lika blont och ettrigt som på 80-talet, magrutorna är intakta och utseendet i övrigt är som hämtat från en barnförbjuden serietidning. Och det goda humöret och en imponerande energi lyckas han hushålla med under samtliga 90 minuter.
Hans kompetenta musiker kan de också. Gitarristen Steve Stevens (slående lik Nikki Sixx från Mötley Crüe) är så kär i sig själv och sin gitarr att han under ändlösa solon till och med delar ut en passionerad kyss i riktning mot sitt instrument. Basisten kallas för Evil nånting men ser lika ofarlig ut som en medelålders Ronja Rövardotter. Allt de levererar håller dock högsta klass, och ljudbilden resulterar i en idol som låter punkigare än någonsin.
Transportsträckorna mellan de stora numren är dock för långa. Flesh for fantasy surrar runt i en dryg kvart och Sweet sixteen hann nog träda in i klimakteriet innan den tog slut. Några sömniga ballader viftas också bort med en gäspning.
För det är som väntat hitsen som räddar föreställningen. Och de är trots allt ganska många.
Onanihitten Dancing with myself, ylandet på Rebel Yell och en akustiskt fin inledning på White Wedding är så klart lika med allsång och blytung nostalgi. Oldiescovern Mony Mony sätter värdig och naturlig punkt för kavalkaden.
Innan Sex Pistols pinsamma uppträdande på Peace & Love för fyra år sedan pratades det då om århundradets kultspelning. Nu har Billy Idol återupprättat den engelska hedern.
Plats: Peace & Love, Borlänge
Scen: Utopia, fredag
Publik: Förvånansvärt få
