Tre och en flygel
KONSERT Recension: Pernilla Andersson
Hon är inte en artist som kaxigt behöver visa framfötterna.
Samtidigt är hon inte så välkänd att hon kan ta det för givet att publiken förstår henne. Men det är med en okonstlad självklarhet som Pernilla Andersson rör sig på scenen. Lika avslappnad som i en fiskebåt i skärgården är hon naturlig och barfota i mötet med publiken. Hennes genuina framtoning sprider en trygghet i salongen och får kvällen att bli sådär ordentligt trivsam.
Den lilla turnésättningen är relativt avskalad och Pernilla Andersson kommenterar själv avsaknaden av trummor. Men även om många av låtarna från senaste albumet Ö har ett lugnare tempo finns en puls och en närvaro rakt igenom spelningen. Musikerna broderar ut ljudbilden med effektboxar och publiken hjälper till genom att klappa takten. Skickliga musiker gör det mesta av det som finns. Dan Berglund är fenomenal. Med sin kontrabas adderar han en jazzig kulör till kvällens mysiga skymningsljus. Fredrik Rönnqvist på gitarr håller samman konceptet och tillsammans skapar de tre musikerna en given helhet.
Pernilla Andersson tolkar Cornelis Vreeswijk med en flickaktig lekfullhet. På så vis blir Saskia och Dekandans några av de bättre tolkningar jag hört. Tolkningar av andras låtar dyker också upp i Olle Ljungströms Jag och min far och Pluras Huvudet högt. Men bäst är Pernilla Andersson i sitt egna material. Där kan hon hitta nerven i de enkla texterna. Hennes mellansnack är improviserat och inte alltid välformulerat. Men de små historierna förhöjer känslan i låtframförandet. Hennes kompositioner som på skivan kan låta ointressanta blir i det svaga ljuset i salongen högst angelägna. Det krävs en publik – om än en fotoklickande och småsömnig sådan, för att väcka Pernilla Anderssons fokus. På så vis blir inte torsdagen tråkig, utan riktigt trevlig.
? Allt detta fotograferande från stolsraderna. Går det inte att spara till applådtacket eller signeringen?
! Artister som är så bekväma på scenen att de kan skämta och spotta slem i en spottkopp à la Gustav III vill vi se mer av.
Scalateatern, Karlstad
Publik: cirka 300
