När skräcken drabbar Blackeberg
FILM
Låt den rätte komma in
Filmstaden, Karlstad
Regi: Tomas Alfredson
Filmstaden, Karlstad
Regi: Tomas Alfredson
Publicerad: 2008-10-25 07:00
;)
Låt den rätte komma in är en film som även kan uppskattas av den som annars inte bryr sig ett dugg om vampyrer.
Foto: Sandrew Metronome [Förstora]
Foto: Sandrew Metronome [Förstora]
;)
Kåre Hedebrant spelar den mobbade tolvåringen Oskar.
Foto: Sandrew Metronome [Förstora]
Foto: Sandrew Metronome [Förstora]
Två goda skäl till att vara rejält skeptisk till en film som på fullt allvar handlar om vampyrer i Stockholmsförorten Blackeberg:
För det första har de få svenska vampyrfilmer jag kan komma på varit mer än pinsamt dåliga (Anders Bankes Frostbiten och Peter Pontikis Vampyrer).
För det andra är Tomas Alfredson förvisso en duktig regissör, men hittills har han ju mest kommit till sin rätt i
humorsammanhang; i sällskap med Killinggänget (Fyra nyanser av brunt och teveklassikern Torsk på Tallinn).
Och nu har han alltså gjort film av John Ajvide Lindqvists debutroman från 2004 och den sistnämnde har även skrivit filmens manus.
I centrum står den mobbade tolvåringen Oskar (Kåre Hedebrant). Samtidigt som det börjar hända rätt så besynnerliga saker om nätterna i Blackeberg inleder Oskar en trevande vänskap med jämnåriga granntjejen Eli (Lina Leandersson), som är minst lika ”annorlunda” som han själv. Det tror han i alla fall, men Eli bär på tyngre hemligheter än vad Oskar någonsin kunnat föreställa sig…
Sedan filmen visats tidigare i år på Göteborg Film Festival har den vunnit flera priser på olika filmfestivaler och får först nu svensk biopremiär. Jag har sett den ett par gånger och var betydligt mer positiv efter den andra
visningen, då jag upptäckte nyanser och detaljer som kanske behöver lite tid för att sjunka in.
Rent visuellt är den ofta riktigt läcker (foto av holländaren Hoyte Van Hoytema), men allra bäst tycker jag om musiken (av Johan Söderqvist) samt de många fina ljudeffekterna; volymmässigt är det ofta rejält uppskruvat men stundtals också olycksbådande tyst – och ofta riktigt skrämmande.
Alfredson berättar elegant med många understatements och antyder alltid mer än han visar, vilket gör sammanhanget trovärdigt och otäckt. Förvånansvärt effektivt undviker han den här uttjatade genrens många svårundvikliga klichéer, vilket filmen definitivt ska ha cred för.
Helhetsintrycket störs av att det i några scener trots allt känns som att det blir ”för mycket” och lite småfånigt, samt att de unga, debuterande huvudrollsinnehavarna är väldigt ojämna i fråga om spelstil (till fröken Leanderssons klara fördel). Men jag tycker ändå att de positiva inslagen kompenserar för filmens brister.
Att få vampyrer i Blackeberg att funka i filmsammanhang utan kalkonvarning är en bedrift, och filmen innehåller flera obehagliga, skickligt uppbyggda och genomförda scener av skrämselkaraktär…
Låt den rätte komma in är en märklig blandning av vardagsdrama, pubertetsskildring och trevande
kärlekshistoria, som hämtar sin näring ur en för svensk film ännu märkligare källa. Den som förväntar sig blodsugande Draculanissar kan känna sig blåst, men i gengäld är det en film som även kan uppskattas av den som annars inte bryr sig ett dugg om vampyrer.
För det första har de få svenska vampyrfilmer jag kan komma på varit mer än pinsamt dåliga (Anders Bankes Frostbiten och Peter Pontikis Vampyrer).
För det andra är Tomas Alfredson förvisso en duktig regissör, men hittills har han ju mest kommit till sin rätt i
humorsammanhang; i sällskap med Killinggänget (Fyra nyanser av brunt och teveklassikern Torsk på Tallinn).
Och nu har han alltså gjort film av John Ajvide Lindqvists debutroman från 2004 och den sistnämnde har även skrivit filmens manus.
I centrum står den mobbade tolvåringen Oskar (Kåre Hedebrant). Samtidigt som det börjar hända rätt så besynnerliga saker om nätterna i Blackeberg inleder Oskar en trevande vänskap med jämnåriga granntjejen Eli (Lina Leandersson), som är minst lika ”annorlunda” som han själv. Det tror han i alla fall, men Eli bär på tyngre hemligheter än vad Oskar någonsin kunnat föreställa sig…
Sedan filmen visats tidigare i år på Göteborg Film Festival har den vunnit flera priser på olika filmfestivaler och får först nu svensk biopremiär. Jag har sett den ett par gånger och var betydligt mer positiv efter den andra
visningen, då jag upptäckte nyanser och detaljer som kanske behöver lite tid för att sjunka in.
Rent visuellt är den ofta riktigt läcker (foto av holländaren Hoyte Van Hoytema), men allra bäst tycker jag om musiken (av Johan Söderqvist) samt de många fina ljudeffekterna; volymmässigt är det ofta rejält uppskruvat men stundtals också olycksbådande tyst – och ofta riktigt skrämmande.
Alfredson berättar elegant med många understatements och antyder alltid mer än han visar, vilket gör sammanhanget trovärdigt och otäckt. Förvånansvärt effektivt undviker han den här uttjatade genrens många svårundvikliga klichéer, vilket filmen definitivt ska ha cred för.
Helhetsintrycket störs av att det i några scener trots allt känns som att det blir ”för mycket” och lite småfånigt, samt att de unga, debuterande huvudrollsinnehavarna är väldigt ojämna i fråga om spelstil (till fröken Leanderssons klara fördel). Men jag tycker ändå att de positiva inslagen kompenserar för filmens brister.
Att få vampyrer i Blackeberg att funka i filmsammanhang utan kalkonvarning är en bedrift, och filmen innehåller flera obehagliga, skickligt uppbyggda och genomförda scener av skrämselkaraktär…
Låt den rätte komma in är en märklig blandning av vardagsdrama, pubertetsskildring och trevande
kärlekshistoria, som hämtar sin näring ur en för svensk film ännu märkligare källa. Den som förväntar sig blodsugande Draculanissar kan känna sig blåst, men i gengäld är det en film som även kan uppskattas av den som annars inte bryr sig ett dugg om vampyrer.
Anders Pettersson
Nöjen & evenemang
