Filmintresserade bör inte missa denna
FILM
Arenan, Karlstad
Regi: Nuri Bilge Ceylan
;)
Foto: Novemberfilm [Förstora]
Heder åt Arenan som sätter upp ”smalare” filmpärlor på löpande band; i det här fallet en turkisk-fransk-italiensk samproduktion, som bland annat vunnit pris i Cannes vilket innebär ytterligare en fjäder i hatten för Turkiets internationellt mest kände filmskapare. Ett faktum som dessvärre inte utgör någon garanti för svensk biodistribution, men med den här filmen har åtminstone två av Nuri Bilge Ceylans filmer hittat till Sverige (den andra är ”Årstider”). Av hans ytterligare tre filmer har jag sett två, och dessa har lett till att Ceylans namn hamnat högt upp på min mentala lista över intressanta filmare att hålla ett öga på!
Det kan vara på sin plats att understryka att detta inte är någon
djurfilm... Titeln syftar på ett gammalt motiv i japansk konst, där tre apor
håller för sina ögon, öron respektive mun. I väst brukar tolkningarna handla
om att man medvetet väljer att inte se, höra eller säga något; vilket ofta,
som hos Ceylan, medför moraliska/etiska problemställningar för de berörda. I
det här fallet en familj i Istanbul med chauffören Eyüp och hans hustru
Hacer samt den hemmaboende, vuxne sonen Ismail i centrum.
”De tre aporna” är på flera sätt raka motsatsen till vad
begreppet action kommit att innebära i filmsammanhang. Kanske just därför
känns den så fräsch och uppfriskande, förutsatt att man kan hantera extremt
långa tagningar och ett tempo som emellanåt går vidare i snigelfart. Precis
som hos andra stora europeiska filmpoeter (där namn som Antonioni,
Angelopoulos och Tarkovskij ligger närmast till hands) har Ceylans filmer en
unik rytm, som närmast tvingar åskådaren att rikta blicken inåt. Dialogen är
stundtals djärvt fåordig, kameran gärna statisk (observerar skeendet från en
”fastlåst” position) och de agerandes ansikten används för att såväl
registrera som uttrycka det ofta minimalistiska händelseförloppet. Andra
Ceylan-specialiteter är hans oerhört medvetna och raffinerade
ljudbehandling, en kraftigt nedtonad färgskala och användandet av naturens
element (snö, åska) som visuellt tacksamma metaforer.
Lika väl som ovanstående rader nog kan ”skrämma bort” en del av
publiken, är jag övertygad om att det också finns en starkt filmintresserad
del av densamma som absolut inte bör missa den här filmen. Det finns, med
andra ord, all anledning att försöka lägga Nuri Bilge Ceylans namn på minnet.
