En brutal och uppsluppen krigsskröna
FILM
Filmstaden, Karlstad
Regi: Quentin Tarantino
Det var en gång...i naziockuperade Frankrike… Så börjar Quentin Tarantinos sjunde och senaste långfilm, som efter en manustillkomst som spänner över tioåret år (han skrev själv manus) nu drabbar världen med våldsam och suggestiv kraft. Vem annars än Tarantino kan lyckas göra en krigsfilm som utspelas under andra världskriget, där en grupp av åtta judiska, amerikanska soldater bildar ett slags hämndcommando som kallar sig just filmens (medvetet felstavade) titel. Med en story som är lika utstuderat filmiskt genial som fullständigt osannolik tar sig Tarantino alla friheter han behöver för att berätta den här historien och bekymrar sig inte ett dugg för det här med logik eller korrekt historieskrivning.
Och det spelar faktiskt mindre roll. Det här är inte i första
hand en våldsam skildring av ”den ultimata judiska hämnden”. Utan
en filmentusiasts kärleksförklaring till filmen; rent historiskt med
referenser till olika genrer och tidsperioder (inte minst bildmässigt) men
också till enskilda namn, filmer och alla de friheter man kan ta sig inom
ramen för berättande i film. Där allting kan vara –och är - möjligt.
Den fullständigt bländande upptakten i en bondes enkla hus hör till det bästa Tarantino gjort och under 2 ½ timme sitter jag oavbrutet fängslad över alla trick Tarantino plockar ur sin trollkarlshatt. Så till den grad att när Brad Pitt fäller slutrepliken, ”det här kan vara mitt mästerverk”, är jag benägen att tro att det är Tarantino själv som recenserar sin egen film och enbart hålla med.
Med undantag av hans briljanta debutfilm, ”Reservoir Dogs”, har jag
bitvis haft svårt med Tarantinos i mina ögon något överskattade fortsatta
produktion. Filmer som ”Pulp Fiction”, ”Jackie Brown” och de
bägge ”Kill Bill” rymmer alla lysande enskildheter, som jag
dock inte tyckt utmynnat i odelat lysande filmer. Att han är en kolossalt
duktig regissör som skriver utmärkt dialog och lockar fram storspel
från otippade skådespelare (som här, österrikaren Christoph
Waltz som överste Hans Landa) har det dock aldrig rått tvivel om. Med
”Inglourious Basterds” faller alla Tarantinobitar på plats.
Här finns alla hans kännetecken och böjelser, på gott
och ont, från överdrivet chockerande våldsscener till en milt
uttryckt tveksam kvinnosyn. Ordet ”politiskt korrekt” har knappast någon
betydelse för Tarantino och denna omväxlande brutala och uppsluppna krigsskröna.
För alla filmälskare finns det material nog i den här filmen för
att se den åtskilliga gånger…Gör det!
