The Boat that Rocked - Trivsam film om musikälskande pirater
FILM
England år 1966. Befolkningen törstar efter rock och pop, men BBC pytsar bara ut 45 minuter om dagen av denna vara. Så från halvt förfallna fartyg i Nordsjön ägnar sig musikälskande ”pirater” åt musiksändningar dygnet runt till glädje för i runda slängar 25 miljoner lyssnare...
Den här filmen handlar om en skara excentriska dj’s, flummiga music lovers och diverse andra existenser som håller igång verksamheten på ett sådant fartyg, varifrån man sänder den (fiktiva) radiokanalen Radio Rock.
Fenomenet förekom ju även i Sverige och man kan inte låta bli att göra kopplingar till dagens fildelningsdebatt. Men Richard Curtis film är i första hand en nostalgitripp och knappast något inlägg i debatten. Någon särskilt bra film blir den aldrig, men tillräckligt trivsam och underhållande för att hålla publiken vaken till slutet.
Namnet Richard Curtis, nyzeeländare som mest varit verksam i England, har blivit ett varumärke för den här typen av harmlösa men sympatiska komedier. Som författare och producent var han med och skapade ”Blackadder” och ”Mr. Bean” för teve, på film gjorde han succé med ”Fyra bröllop och en begravning” och ”Notting Hill”. När han debuterade som regissör med ”Love Actually” för sex år sedan stod det klart att hans stil inte bara var spretig och ganska ytlig, han visade också en förkärlek för melodrama och sentimentalitet. Och allt detta går igen i ”The Boat that Rocked”, hans andra (och bättre) film som regissör med en gedigen rollbesättning (Philip Seymour Hoffman, Bill Nighy, Kenneth Branagh, Rhys Ifans är de mest framträdande), många sidohistorier och framför allt ett överraskande genomarbetat soundtrack.
Merparten av filmen utspelas ombord på en båt, så trots att det skall föreställa 1966 har man inte lagt ner särskilt mycket arbete på tidsandan. Kanske för att man utgått från att musiken tar hand om den saken. Det vimlar nämligen av såväl fortfarande kända som idag borglömda artister och grupper, som i små snuttar eller längre utdrag får bidra till att reta minnescellerna för alla med en förkärlek för 60-talsmusik. Rolling Stones, The Kinks, Supremes, Van Morrison, Leonard Cohen, Cream, Beach Boys, Paul Jones,Lulu, Sandie Shaw, Otis Redding, Box Tops, Turtles, Procul Harum, Dusty Springfield, Jimi Hendrix, The Who, Seekers och Cat Stevens – och det är bara en bråkdel av alla som hörs (ofta kort, men ändå) på ett av de roligaste soundtracks jag hört på länge.
