Män som hatar kvinnor - Som en bättre Beck-film
FILM
Filmstaden, Karlstad (samt Palladium, Arvika;
Stjärnan, Torsby; Grand Bio, Kristinehamn och Bio, Karlskoga)
Regi: Niels Arden Oplev
Betyg: 3
Äntligen premiär för filmen efter första romanen i Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som ju fascinerat och trollbundit så många läsare. Att göra film av en boksuccé torde höra till det vanskligaste som finns i filmväg, ty ju fler som läst underlaget desto större chans att dessa har en mycket bestämd uppfattning om vad som skall inkluderas och hur karaktärerna skall vara. Hur många känner inte igen det vanliga, men också ganska korkade argumentet att ”boken var bättre”..? Men en film, även om den är baserad på t.ex. en roman, måste ju bedömas utifrån sina egna förutsättningar och eventuella kvaliteter. Inte på hur den borde eller hade kunnat vara.
Därför har jag undvikit att ge mig i kast med Millenniumtrilogin och hör således till den krympande skara människor som inte läst Larssons romaner. De enda förväntningar jag kan ha haft har således bottnat i den massiva hype som filmen utsatts för ända sedan det stod klart att Michael Nyqvist och Noomi Rapace skulle gestalta huvudfigurerna.
Så – hur är den då för en ”oinvigd” betraktare? Jovars, en riktigt hyfsad svensk kriminalthriller, som håller intresse och spänning vid liv överraskande väl. Genom en snillrik intrig, som metodiskt benas upp genom ett omsorgsfullt skildrat pusslande och flera fängslande karaktärer som gör åskådaren nyfiken och engagerad. Inte minst Nyqvist som envise journalisten Mikael Blomqvist, men framför allt Rapace som Lisbeth Salander, en udda fågel och spännande kontrast till såväl Blomqvist som till de flesta som brukar bedriva kvalificerad spaning i svenska deckare.
Massor av duktiga skådespelare finns med i periferin, men med undantag av Sven-Bertil Taube som Blomqvists uppdragsgivare och Peter Haber som dennes brorson, har de flesta så lite att göra att det känns snopet. Vilket skvallrar om att dels ligger allt fokus på duon Nyqvist-Rapace, men också om att filmen så småningom kommer att tevesändas i en längre version.
Den långsamma uppbyggnaden och bearbetandet av ledtrådar, själva detektivarbetet, är filmens styrka och kan i viss mån motivera den alltför överdrivna speltiden (2 timmar 31 minuter). När allt ska förklaras mot slutet blir det oundvikligen både bråttom och pedagogiskt övertydligt, ty man bemödar sig om att inte lämna några trådar oupplösta.
Men även om jag inte är redo att göra vågen av förtjusning så är det ändå klart godkänt och sevärt. Fast, i ärlighetens namn kanske snarare som en utdragen version av någon av de bättre Beck-filmerna. På gott och ont...
