Ansträngd visdom och sentimentalitet
FILM
Benjamin Buttons otroliga liv
Filmstaden, Karlstad
Regi: David Fincher
Filmstaden, Karlstad
Regi: David Fincher
Publicerad: 2009-01-16 23:02
;)
Eller berättelsen om hur Brad Pitt åldras baklänges… Detta i en film som trots vissa ljuspunkter är seg och översentimental. Den trampar vatten i 2 timmar och 46 minuter, varefter det också bokstavligen känns som att man åldrats ihop med filmen…
Huvudpersonen (Brad Pitt) föds på första världskrigets sista dag och vi får sedan följa hans liv fram till våra dagar. Under tiden åldras han förstås, men inte som alla andra utan i ”bakvänd” ordning; han är från början ett naivt barn i en åttioårings kropp och blir med tiden allt ”yngre”, för att sluta sina dagar i kroppslig ungdom men med långt framskriden senilitet. Någonstans längs vägen upplever han sitt livs kärlek med barndomsvännen Daisy (Cate Blanchett), som under filmens gång ligger döende på ett sjukhus i New Orleans och som nu försöker återberätta Benjamins otroliga liv för sin vuxna dotter (Julia Ormond).
Som ni hör så är detta i grunden en oerhört sorglig historia. Om en man som tvingas leva ett helt liv med att ständigt ta farväl av de han älskar.
Problemet med filmen är inte själva berättelsen, som är baserad på en novell från 1921 av F. Scott Fitzgerald, utan det drag av påklistrat vemod och svulstig sentimentalitet som manusförfattarna Eric Roth (som bland annat har skrivit den i vissa avseenden besläktade ”Forrest Gump”) och Robin Swicord envisats med att dränka den i. ”Våra liv styrs av tillfällen, även de som går oss förbi” sägs vid ett tillfälle i filmen och det är vackert så, men anslaget och tonen förstörs av bildsköna solnedgångar och klumpigt övertydliga metaforer (till exempel i form av en flaxande kolibri). Det finns tillfällen där jag tycker att det sorgliga händelseförloppet skulle ha fått lov att vara bara det, men i stället blir det mer av romantisk bildkitsch än genuint gripande.
Jag blir heller inte klok på vad det egentligen är som filmen vill säga? Missa inte att leva för tids nog är det försent, eller vad? Dessvärre tycks manusförfattarna och regissören, David Fincher, också ha haft delade meningar om detta, så för säkerhets skull vimlar det av ansträngt kloka visdomsord, som dock i slutänden mest känns som tomma plattityder.
Pitt och Blanchett gör sitt bästa i huvudrollerna och utgör filmens verkligt försonande egenskaper, i första hand rent skådespelarmässigt men också hjälpta av en mycket skicklig och oftast trovärdig makeup. Det verkar dock som om det här inte är regissören Finchers drömgenre; han lyckades betydligt bättre med filmer som ”Seven”, ”Fight Club” och Zodiac”.
Huvudpersonen (Brad Pitt) föds på första världskrigets sista dag och vi får sedan följa hans liv fram till våra dagar. Under tiden åldras han förstås, men inte som alla andra utan i ”bakvänd” ordning; han är från början ett naivt barn i en åttioårings kropp och blir med tiden allt ”yngre”, för att sluta sina dagar i kroppslig ungdom men med långt framskriden senilitet. Någonstans längs vägen upplever han sitt livs kärlek med barndomsvännen Daisy (Cate Blanchett), som under filmens gång ligger döende på ett sjukhus i New Orleans och som nu försöker återberätta Benjamins otroliga liv för sin vuxna dotter (Julia Ormond).
Som ni hör så är detta i grunden en oerhört sorglig historia. Om en man som tvingas leva ett helt liv med att ständigt ta farväl av de han älskar.
Problemet med filmen är inte själva berättelsen, som är baserad på en novell från 1921 av F. Scott Fitzgerald, utan det drag av påklistrat vemod och svulstig sentimentalitet som manusförfattarna Eric Roth (som bland annat har skrivit den i vissa avseenden besläktade ”Forrest Gump”) och Robin Swicord envisats med att dränka den i. ”Våra liv styrs av tillfällen, även de som går oss förbi” sägs vid ett tillfälle i filmen och det är vackert så, men anslaget och tonen förstörs av bildsköna solnedgångar och klumpigt övertydliga metaforer (till exempel i form av en flaxande kolibri). Det finns tillfällen där jag tycker att det sorgliga händelseförloppet skulle ha fått lov att vara bara det, men i stället blir det mer av romantisk bildkitsch än genuint gripande.
Jag blir heller inte klok på vad det egentligen är som filmen vill säga? Missa inte att leva för tids nog är det försent, eller vad? Dessvärre tycks manusförfattarna och regissören, David Fincher, också ha haft delade meningar om detta, så för säkerhets skull vimlar det av ansträngt kloka visdomsord, som dock i slutänden mest känns som tomma plattityder.
Pitt och Blanchett gör sitt bästa i huvudrollerna och utgör filmens verkligt försonande egenskaper, i första hand rent skådespelarmässigt men också hjälpta av en mycket skicklig och oftast trovärdig makeup. Det verkar dock som om det här inte är regissören Finchers drömgenre; han lyckades betydligt bättre med filmer som ”Seven”, ”Fight Club” och Zodiac”.
Anders Pettersson
Nöjen & evenemang
