Fungerande komedi utan överdrifter
Yes Man
Filmstaden, Karlstad
Regi: Peyton Reed
Filmstaden, Karlstad
Regi: Peyton Reed
Publicerad: 2008-12-20 07:30 | Uppdaterad: 2008-12-22 16:43
Jim Carrey som Carl Allen, en nedslagen och kuvad man som bestämmer sig för att förändra sitt liv efter ett möte med en självhjälpsguru (Terence Stamp), som förespråkar att Carl skall börja bejaka livet. I fortsättningen kommer han därför att svara ”ja” på alla förslag! Eftersom Carl jobbar på låneavdelningen i en bank och dessutom plötsligt får erbjudanden om att ta flyglektioner, lära sig koreanska, köra skoter, gå på Harry Potter-maskerad och delta i ett Red Bull-sjöslag, så blir det emellanåt rätt så dråpligt. Det hela låter som ett idealiskt uppslag för en Carrey-fars (faktum är att han gjorde något liknande i ”Liar Liar” för elva år sedan), men grundidén lär faktiskt bygga på en sann historia (skildrad i en biografisk roman av engelsmannen Danny Wallace).
Hur som helst så funkar det. En inte överdrivet rolig, men klart fungerande komedi med mer charm än pinsamheter; de plumpa överdrifterna från Carreys tidiga karriär (signerade Tom Shadyac eller bröderna Farrelly) är här nedtonade till förmån för en karaktärsdriven historia som lyckas rymma såväl en skruvad historia, en söt kärlekshistoria (motspelerskan Zooey Deschanel
blir allt mer framträdande i film efter film) som en rad möjligheter för Carrey att glänsa i en kombination av hejdlös slapstick och sin egen, mycket speciella mimik.
Skönhetsfelen finns, men man kan stå ut med dem. Som att filmen känns aningen för lång och att en rollfigur vid namn Norman (Rhys Darby) för min del lätt hade kunnat elimineras helt.
Hur som helst så funkar det. En inte överdrivet rolig, men klart fungerande komedi med mer charm än pinsamheter; de plumpa överdrifterna från Carreys tidiga karriär (signerade Tom Shadyac eller bröderna Farrelly) är här nedtonade till förmån för en karaktärsdriven historia som lyckas rymma såväl en skruvad historia, en söt kärlekshistoria (motspelerskan Zooey Deschanel
blir allt mer framträdande i film efter film) som en rad möjligheter för Carrey att glänsa i en kombination av hejdlös slapstick och sin egen, mycket speciella mimik.
Skönhetsfelen finns, men man kan stå ut med dem. Som att filmen känns aningen för lång och att en rollfigur vid namn Norman (Rhys Darby) för min del lätt hade kunnat elimineras helt.
Anders Pettersson
Nöjen & evenemang
