Nedslag vid Jamobilen
ARVIKAFESTIVALEN:
Arvikafestivalen under flera år nu.
;)
Foto: Johan Eklund [Förstora]
Tidigare har det funkat bra att ha den lilla scenen med företrädesvis andra konstutövare än musiker insprängd på festivalområdet. Därför är det förvånande att Jamobilen inleder fredagen med en riktig miss.
Caroline Donaths monolog Jag är Axel von Fersen, som börjar klockan ett på eftermiddagen, kommer till allt annat än sin rätt då något som låter som ett soundcheck inleds på grannscenen Andromeda. Ungefär samtidigt äntrar hårdrockarna i Badmouth Lyran.
Jamobilen ligger inklämd mellan dessa större scener och folk som bara har sin röst att lita till gör sig inte hörda bland ungefär fem distade gitarrer samtidigt.
Vid kvart i fem är det dags för Emil Jensen. Regnet har upphört och Emil är påtagligt nöjd över att vara tillbaka i Arvika för, som han säger, sjunde gången på lika många år. Emil är en riktig känslopeppare och får oss på gott humör, trots att det än en gång blir rätt irriterande med konkurrerande ljud från Lyran.
Det är märkbart att Emil Jensen vill alla – utom möjligtvis utbildningsminister Jan Björklund – så väl. ”Vi älskar er... och ni kan inte göra något åt det!” blir hans avslutningsord vid den förmodligen bästa av alla de sju Arvikaspelningarna hittills.
Jamobilfredagen avslutas med Cecilia Nordlunds Cilihili, som till en början har svårt att komma igång men som sakta men säkert tar sig.
Trots regnet som då kommit tillbaka lyckas Cecilia skapa ett framträdande som man inte riktigt vill slita sig från.
! Det är världens mest växlande väder!
? När ska festivalpubliken sluta bära crocs?
