I tjänst för de ensamma
NÖJE: Filip och Fredrik vill inte vara Laila och Niclas
Just nu är de i alla fall tillsammans och spelar in nya serien Lite sällskap. NWT träffade dem på prästgården i Borgvik.
;)
– Vi kallar det ett anti-ensamhetsprogram där vi följer fyra människor från trakterna kring Grums och Säffle. Helt olika åldrar, helt olika liv, och av olika anledningar har de blivit ensamma. Vi ger dem en spark i arslet, coachar dem till att hitta människor att umgås med, både som vänner men också att bli tillsammans med, säger Fredrik Wikingsson.
Att valet föll på just Värmland var för att här fanns de människor som passade bäst för programformatet. Men att det skulle vara fler ensamma människor här än någon annanstans tror inte Filip Hammar.
– Nej, verkligen inte, men att göra tv är som det är, det krävs vissa komponenter. Man måste gå genom rutan, ha en viss typ av utstrålning och ett behov som vi möjligen kan tillfredställa, säger han.
– Det började med att vi läste en artikel om att Sverige är det land där det finns flest ensamma människor per capita. Att vi hamnade här beror inte på någon överetablering eller så. Vi tycker Värmland är fint i bild, och att de människor vi hittade här är fantastiska, vi tycker väldigt mycket om dem, fortsätter Fredrik.
Vänner i 14 år
De gör ofta så, avslutar varandras meningar och pratar i mun på varandra. Men så har de också jobbat ihop, och varit vänner, i 14 år. De träffades 1996 på Aftonbladets nöjesredaktion. 2000 gjordes tv-debuten i Hello Sydney och två år senare kom Ursäkta röran. 2003 började arbetet med High Chaparall och resten är, som man brukar säga, historia. Duon har roat, och förargat, både kändiselit och ”vanligt folk” med sin speciella humorstil. Gått för långt tycker de dock inte att de gjort en enda gång.
– Långt har vi gått, men aldrig för långt. Vi har gjort väldigt explosiva grejer och sagt massa konstiga saker, men vi säger inte att det är det roligaste som har gjorts. Om du pekar på vilket inslag som helst så kan vi alltid stå för att vi har gjort det, säger Fredrik.
Nya serien är dock den hjärtligaste de gjort, tycker båda.
– Det är rätt mycket känslor inblandade. Boston Tea Party är ju bara massa lustigt prat i en studio och tokiga inslag, men här kan det bli lite mer emotionellt. Som i går hade vi med en man, jag tror han är 65, som aldrig hade dansat en enda gång i sitt liv. I går tackade han för första gången ja när en kvinna bjöd upp honom. Han var ju helt salig efteråt, och det är ju små, små grejer, men det blir ganska mäktigt när man ser människor ta sådana små steg, fortsätter han.
Många har en bild av att ni valt ut lite ”udda” människor i era serier?
– Men det betyder ju inte att man inte är hjärtlig. När vi gjorde 100 höjdare var det säkert de som satt och tänkte ”vad är det här, ska vi sitta och skratta åt människor”...
– Samma sak med Köpingserien, säger Fredrik.
– Ja, samma sak med Köpingserien där min syrra är med. Men det har vi, tror jag, lyckats bevisa gång på gång att det här gör vi inte med inställningen att man ska skratta åt folk. Vi behandlar alla människor lika. Däremot gillar vi ju färgstarka människor, säger Filip.
Att varumärket Filip och Fredrik skulle vara för starkt för att var och en av dem skulle kunna göra saker på egen hand, eller att det ens finns ett sådant varumärke, tycker herrarna inte är så kul att diskutera.
– Då får man säga så här: i så fall får det väl vara så. Då har vi haft jättekul med det vi fått göra ihop. Om Filip reser till LA och hamnar i Lost-universum och ligger halvdöd i sex säsonger, och jag gör egna grejer och det inte fungerar och är tråkigt utan Filip, ja, då är det väl så. Då måste jag sörja Filip för att han är död i den här flygkraschen. Men vad kul vi hade, som Hasse Alfredsson sa på Tage Danielssons begravning, säger Fredrik.
– Vi teoretiserar väldigt lite kring oss själva från något slags utifrånperspektiv. Vi tänker inte så mycket på hur andra ska uppfatta oss, vi gör bara det vi tycker är kul, säger Filip.
Men det är ju ändå ett starkt varumärke?
– Jo, det kan jag hålla med om, men jag vill inte gå runt och tänka på exakt vad folk ska gilla.
– Då blir man lite Laila och Niclas, säger Fredrik.
Filip bor numera i Los Angeles största delen av året och Fredrik i Stockholm vilket gör att de inte träffas så ofta. Den här sommaren tillbringar de dock ihop, och enligt Filip har duon just nu en total nytändning. Tiden är dock lite knapp.
– Folk som hör att vi har åkt till en prästgård med brygga säger ”åh då sitter ni väl bara och grillar”. Vi hade en ambition att köpa och dricka 6 000 öl den här sommaren, men vi hinner ju ingenting! I går kom vi hem vid ett på natten och samma i dag. Men vi klagar inte, säger Fredrik.
Bland framtidsplanerna finns att lansera en tv-serie i USA, att nya boken Tårtgeneralen ska bli film och att någon gång hamna på omslaget till Rolling Stone. En liveshow, som ”inte är stå-uppkomik utan journalistisk liveunderhållning”, är en annan grej.
Men först är det Värmland för hela slanten. Grums, Säffle, Liljedal, Årjäng...
– Det är Värmlandsporr, utbrister Fredrik.
– Vi är ju från vischan, det är inget att hymla om. Jag kommer från Otterbäcken där det bodde 4000 människor och Filip är från Köping som är lite större. Vi bottnar väldigt mycket i det här. Imorgon ska vi ut på dansbana och kröka loss med några snubbar som vi lärt känna, och det tycker vi är genuint roligt. Då blir vi lite Vasco da Gama i Värmland. Värmland runt på 80 dagar, det är undertiteln på den här serien.
