Jag är en skräckromantiker
FREDAGSKRÖNIKA
Publicerad: 2008-10-31 06:00
Halloween står för dörren. Den från USA importerade högtiden sveper som en svart våg över vårt lilla land. Plötsligt är det benrangel, plasttänder, teaterblod, fladdermöss och pumpalyktor så långt ögat når. Som sann skräckromantiker kan jag inte mer än älska den här perioden på året men för mig är dock denna tid lite av amatörernas afton då jag mer eller mindre under hela året lever i en skräckromantisk dröm. Jag har en oerhört barnslig fascination för blod, dödskallar, slängkappor och högt belägna ödsliga hus omringade med knotiga träd som vilar sina siluetter mot en full måne. I mitt huvud lever jag i en ständig Tim Burton– liknande värld där de döda skakar hand med oss levande, en trygg liten ombonad svart kupa av damm, spindelväv och kalla kårar längs ryggraden.
Jag har ett brinnande intresse av skräckfilm och nu i halloweentider staplas skräckfilmerna i tv-tablåerna. Visst är det lite roligt för en fanatiker som mig, även om det handlar om gamla slitna klassiker som man sett 1 000 gånger och som vanligt då det kommer till den här genren är det amerikansk film som dominerar utbudet. I mina ögon är detta ett skämt då jänkarna faktiskt enligt mig, om jag nu ska jämföra, faktiskt gör sämst skräckfilm i världen. Tacka vet jag spansk, japansk men framförallt italiensk skräckfilm där namn som, Umberto Lenzi och Dario Argento men speciellt Lucio Fulci är några av de filmare som betytt mest för mitt skräckfilmsintresse.
Jag kan bli så trött på att skräckfilm alltid förpassas till ”billig underhållning”, att det på något sätt är lättsmält förströelse för stunden. Skräckfilm är mina ögon lika värdigt som filmkonst som vilket tungt drama som helst. Många av Ingmar Bergmans filmer är faktiskt mer skrämmande än vad både Wes Craven och Tobe Hopper hittat på tillsammans. Epitet skräck är allt för enkelt att kasta ur sig. Stephen Spielbergs Hajen borde i mina ögon mer klassas som äventyr. Ett annat exempel är Stanley Kubricks Eyes Wide Shut, som egentligen innehåller en mer ockult och skrämmande stämning än både The Shining och Jurkyrkogården, detta trots att det är ett relationsdrama som handlar om otrohet och lojalitet. Skräck är en bespottad känsla i det mänskliga sinnet. Ett svart får som ofta ses som den mänskliga själens ”skräpmat”. Det är trist tycker jag då upplevelsen av skräck för mig ofta sitter djupt förankrad i upplevelsen av stor skönhet. För mig finns det inga gränser; skräck kan vara den mest sofistikerade känslan av dem alla, en väg att nå min själs djupaste och mest nakna gömsle.
Ismael Ataria är poet och artist. Han har precis avslutat en liten Värmlandsturné och arbetar nu på ett stort men ännu hemligt kulturprojekt.
Jag har ett brinnande intresse av skräckfilm och nu i halloweentider staplas skräckfilmerna i tv-tablåerna. Visst är det lite roligt för en fanatiker som mig, även om det handlar om gamla slitna klassiker som man sett 1 000 gånger och som vanligt då det kommer till den här genren är det amerikansk film som dominerar utbudet. I mina ögon är detta ett skämt då jänkarna faktiskt enligt mig, om jag nu ska jämföra, faktiskt gör sämst skräckfilm i världen. Tacka vet jag spansk, japansk men framförallt italiensk skräckfilm där namn som, Umberto Lenzi och Dario Argento men speciellt Lucio Fulci är några av de filmare som betytt mest för mitt skräckfilmsintresse.
Jag kan bli så trött på att skräckfilm alltid förpassas till ”billig underhållning”, att det på något sätt är lättsmält förströelse för stunden. Skräckfilm är mina ögon lika värdigt som filmkonst som vilket tungt drama som helst. Många av Ingmar Bergmans filmer är faktiskt mer skrämmande än vad både Wes Craven och Tobe Hopper hittat på tillsammans. Epitet skräck är allt för enkelt att kasta ur sig. Stephen Spielbergs Hajen borde i mina ögon mer klassas som äventyr. Ett annat exempel är Stanley Kubricks Eyes Wide Shut, som egentligen innehåller en mer ockult och skrämmande stämning än både The Shining och Jurkyrkogården, detta trots att det är ett relationsdrama som handlar om otrohet och lojalitet. Skräck är en bespottad känsla i det mänskliga sinnet. Ett svart får som ofta ses som den mänskliga själens ”skräpmat”. Det är trist tycker jag då upplevelsen av skräck för mig ofta sitter djupt förankrad i upplevelsen av stor skönhet. För mig finns det inga gränser; skräck kan vara den mest sofistikerade känslan av dem alla, en väg att nå min själs djupaste och mest nakna gömsle.
Ismael Ataria är poet och artist. Han har precis avslutat en liten Värmlandsturné och arbetar nu på ett stort men ännu hemligt kulturprojekt.
