Att bry sig om att inte bry sig
KRÖNIKA
Ikväll ska Låten med stort L tas ut för att skickas till Oslo i maj. För cirka tre miljoner tv-tittare är detta viktigt. Resterande sex miljoner bryr sig inte. Tror de i alla fall.
Jag säger så här: vinter-OS och fotbolls-VM. Två av årets höjdpunkter enligt flertalet svenskar.
För när det kommer till sport är det på något sätt självklart att vi ska förenas i segervittring och måla Sverigeflaggor på kinderna. Arbetsplatser ska, liksom på Stenmarks tid, stanna upp när Anja åker storslalom. Ingen ifrågasätter, alla bara älskar. Likt barn på julafton tindras det över dessa landsmän som presterar, brinner och kämpar för sitt hemland.
Om du mot förmodan inte älskar det muttrar du något om att du ”hatar sport” och ”skiter i vem som vinner”. Ändå vet du att Kalla tog hem guldet. Och det känns faktiskt lite gött. Det är ju ändå ”vi” som tagit medalj.
Och så fungerar ju även Eurovision. Även där tävlar landsmän, men i musik istället för sport. Även där brinner de tävlande för sin uppgift, det är nu eller aldrig och spolar du dina tre minuter, ja, då är du ute ur leken. Det stavas tävling. Tävling är synonymt med ordning och rättvisa, och det går svensken igång på. Regler, startnummer och placeringar. Favoriter tippas, vinnare koras. Går det snett får vi tillfälle att analysera för att se vad vi kan göra bättre till nästa gång.
Och patriotismen. Obefintlig i vardagen, superstark i folkfestsammanhang. Vi får förenas, mäta oss med andra, hävda oss. Jante, som annars envist klamrar sig fast på svenskens axel, borstas bort. Det spelar ingen roll att vi inte visste vem Malena Ernman var för en månad sedan, nu står hon där i all sin prakt och visst sopar hon banan med konkurrenterna! Sverige är ju ändå ett föregångsland inom musik, ja, inom allt vad modernitet heter faktiskt. Att vi inte vunnit Eurovision på tio år spelar ingen roll: vi har ju Abba. Där kan man snacka internationell gångbarhet. Visst, det var -74, men Sverige är ändå ett land att räkna med och det gillar vi svenskar, trendkänsliga som vi är.
I landet med flest singelhushåll i Europa och där individualism och ”lagom” är religion är sådana här evenemang där vi får samlas och tycka kring något således hälsosamt för oss. Älskar man, får man älska besinningslöst i några veckor. Gillar man inte får man i alla fall klaga, ja, klaga på att det hela är så dåligt att man bara var tvungen att se på alla värdelösa bidrag. Om inte annat för att få komma fram till att Portugal sög och Sverige var bäst. Och att öststaterna alltid röstar på varandra.
Så går det till när vi inte bryr oss.
