Ha ett underbart liv
NÖJESKRÖNIKAN
Frank Capra regisserade och de svartvita scenerna – ofta med fallande snöflingor som kuliss – visar en resa från desperation och vanmakt till meningsfull vardag och gemenskap. Upplösningen sker till tonsättningen av Robert Blakes dikt Auld Lang Syne och glädjetårarna sprutar. Slutet är så soligt att jag varje gång tänker på det som gjort i sprakande technicolor.
Det är en av de där filmerna som det inte riktigt går att värja sig emot om man inte är en kallhamrad idiot.
I början av det här seklet släpptes det en skiva som lånat titeln från den filmen. Bandet visade sig vara en enmansakt från Amerika och låtarna, stämningen och de snirkliga arrangemangen påminde om Mercury revs fantastiska Deserter's songs. Efter att ha lusläst omslaget visade det sig att plattorna hade samma producent. Under inledningsspåret – som bar samma titel som skivan – mässade sångaren om och om igen att livet är underbart. Musiken var inlindad i vaggande mellotroner och knastriga effekter över en lunkade loop. Låten skulle kunna misstas för en vaggvisa.
I en intervju berättade sångaren att låten var skriven som ett fuck you till alla som ville älta hans självmordsförsök som inträffat några år tidigare. Med låten ville han visa på skönheten i sin musik och att han visst hade förstånd att uppleva livet som underbart.
I början av veckan återupptäckte jag den där skivan och speciellt just den där låten. Dessvärre av helt fel anledningar.
Mannen som sjöng och som skrivit låtarna på skivan, Mark Linkous, tog nämligen sitt eget liv under lördagen. Den här gången slutade det inte vid ett försök.
Ytterligare ett tragiskt kapitel i musikhistorien, ytterligare en historia som borde fått ett annat slut. Någonstans på vägen känner jag mig lurad. Någon borde skämmas. Avsaknaden av skyddande änglar är alldeles för stor.
