Mysfilm med mörk underton
NÖJE
Patrik 1,5
Regi: Ella Lemhagen
Filmstaden, Karlstad
Regi: Ella Lemhagen
Filmstaden, Karlstad
Publicerad: 2008-09-13 07:00 | Uppdaterad: 2008-10-01 13:28
;)
Göran (Gustaf Skarsgård), Sven (Torkel Petersson) och Patrik (Tom Ljungman).
Foto: SF [Förstora]
Foto: SF [Förstora]
Bögar, villaområde, Dolly Parton och adoptionsbekymmer.
Kanske inte de vanligaste ingredienserna i svenska feel good-filmer.
Regissören Ella Lemhagens nya film Patrik 1,5 blandar bjärta fördomar med familjekriser och förlägger handlingen i ett prydligt och nätt litet villaområde någonstans i Sverige.
Historien början när Sven och Göran – spelade av Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård – flyttar in i villaidyllen. Den förväntade krocken mellan bögparet och de typiska svenska villaägarna blir inte alls så lustigt obekväm som man på förhand förväntat sig. Filmen undviker till stor del de tacksamma klichéerna och storyn tar istället en oväntad vändning när fokus läggs på Sven och Görans planerade familjelycka. De blir äntligen godkända som adoptivföräldrar och det enda som saknas är ett lämpligt adoptionsobjekt –ett barn. De inreder en barnkammare i sitt nya hem och väntar med spänning på småbarnsbestyr. När de äntligen får besked att Patrik 1,5 – de utgår ifrån att barnet är ett och ett halvt år – finns tillgänglig för adoption är lyckan total. I alla fall hos Göran. Sven är betydligt mer tveksam.
Men som flera av mina mattelärare präntat in i pannbenet på mig – det gäller att ha koll på decimalerna. Det dyker inte alls upp någon söt ett och ett halvt-åring, istället knackar en strulig 15-åring på dörren med ett kriminellt förflutet. Det finns inga ”normala” familjer. Det blir aldrig så som det skulle bli enligt drömmarna. Trots villa, Volvo-kombi och trädgårdsskötsel är inget givet på förhand. Det gäller att ta smällarna som dom kommer.
Patrik 1,5 är en väldigt mysig och trevlig film som starkt förlitar sig på att skådisarna kan bära upp karaktärerna. De mest imponerande insatserna gör Gustaf Skarsgård och Tom Ljungman som spelar Patrik. Det utstrålar ett samband mellan de två som växer sig starkare allteftersom handlingen fortskrider.
Det som gör filmen lite mindre engagerande är att handlingen hela tiden följer den ljuva, sockrade vägen. Det gör filmen lite onödigt förutsägbar och lättviktigt. Det finns ett mörker som ruvar under den polerade ytan – bland annat så visar sig granngubben vara ett riktigt kräk – och visst hade det passat bra med mer av det svarta salta som motvikt till allt det pastellfärgade söta.
Kanske inte de vanligaste ingredienserna i svenska feel good-filmer.
Regissören Ella Lemhagens nya film Patrik 1,5 blandar bjärta fördomar med familjekriser och förlägger handlingen i ett prydligt och nätt litet villaområde någonstans i Sverige.
Historien början när Sven och Göran – spelade av Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård – flyttar in i villaidyllen. Den förväntade krocken mellan bögparet och de typiska svenska villaägarna blir inte alls så lustigt obekväm som man på förhand förväntat sig. Filmen undviker till stor del de tacksamma klichéerna och storyn tar istället en oväntad vändning när fokus läggs på Sven och Görans planerade familjelycka. De blir äntligen godkända som adoptivföräldrar och det enda som saknas är ett lämpligt adoptionsobjekt –ett barn. De inreder en barnkammare i sitt nya hem och väntar med spänning på småbarnsbestyr. När de äntligen får besked att Patrik 1,5 – de utgår ifrån att barnet är ett och ett halvt år – finns tillgänglig för adoption är lyckan total. I alla fall hos Göran. Sven är betydligt mer tveksam.
Men som flera av mina mattelärare präntat in i pannbenet på mig – det gäller att ha koll på decimalerna. Det dyker inte alls upp någon söt ett och ett halvt-åring, istället knackar en strulig 15-åring på dörren med ett kriminellt förflutet. Det finns inga ”normala” familjer. Det blir aldrig så som det skulle bli enligt drömmarna. Trots villa, Volvo-kombi och trädgårdsskötsel är inget givet på förhand. Det gäller att ta smällarna som dom kommer.
Patrik 1,5 är en väldigt mysig och trevlig film som starkt förlitar sig på att skådisarna kan bära upp karaktärerna. De mest imponerande insatserna gör Gustaf Skarsgård och Tom Ljungman som spelar Patrik. Det utstrålar ett samband mellan de två som växer sig starkare allteftersom handlingen fortskrider.
Det som gör filmen lite mindre engagerande är att handlingen hela tiden följer den ljuva, sockrade vägen. Det gör filmen lite onödigt förutsägbar och lättviktigt. Det finns ett mörker som ruvar under den polerade ytan – bland annat så visar sig granngubben vara ett riktigt kräk – och visst hade det passat bra med mer av det svarta salta som motvikt till allt det pastellfärgade söta.
CARL EDLOM
Nöjen & evenemang
