Praktfull Batman
FILM
The Dark Knight
Filmstaden, Karlstad
Regi: Christopher Nolan
Filmstaden, Karlstad
Regi: Christopher Nolan
Publicerad: 2008-07-26 15:37 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:47
;)
Rollen som Jokern i "The dark knight" blev Heath Ledgers sista och en av hans mest hyllade.
Foto: Warner Bros [Förstora]
Foto: Warner Bros [Förstora]
;)
Huvudfigurerna i Christopher Nolans andra Batman-film (efter Batman Begins, 2005) är präglade av konflikt, polarisering och kluvenhet. Vilket kan tyckas vara tungt tankegods för ett filmat serietidningsäventyr, men sällan har man sett det så konsekvent genomfört som i The Dark Knight.
Här råder ständig kamp. Kamp mellan gott och ont, förstås, men också mellan olika sidor hos de mest intressanta karaktärerna. Batman själv överväger om hans korståg mot brottsligheten verkligen är värt priset av ett liv i ensamhet; Two-Face (talande smeknamn) slits mellan hjälteimage och rasande hämndbegär, polisen Gordons självuppoffrande hederlighet leder till att hans familj kommer i kläm och filmens verkliga triumfkort – The Joker – är uppenbart schizofren, men också väl medveten om hur han kan utnyttja detta i sin brottsliga karriär…
Klart intressant och stundtals imponerande styvt iscensatt av Nolan, som även tar tillfället att fördjupa de gestalter som introducerades i förra filmen. Främst gäller det Bruce Wayne, alias Batman, men även hans förhållande till Rachel (här utbytt av Maggie Gyllenhaal, en avsevärt bättre skådespelerska än Katie Holmes). Alla ambitioner till trots så innebär det dock också att filmen som helhet drabbas av kluvenhet, när så mycket tid och energi lagts på att göra den till ett karaktärsdrivet drama. Ty för att inte göra actionfansen besvikna kryddas det med en hel del spektakulär action, med påföljd att speltiden landar på två och en halv timme (cirka 45 minuter för mycket!).
Trots ett ofta rasande snabbt berättartempo tappar jag helt intresset under slutfasen, som känns utdragen och onödigt rörig.
Så här har vi å ena sidan en synnerligen kompetent, visuellt praktfull och mestadels överraskande intressant film och å den andra en rafflande, tempofylld men också tämligen traditionell serietidningsfilm. Skådespelarna med Chistian Bale i spetsen gör alla mycket bra ifrån sig och skapar en inte helt självklar trovärdighet. Märkligaste insatsen gör dock framlidne Heath Ledger som Jokern, en roll som jag efter Jack Nicholsons bravurnummer i 1989 års Batman hade svårt att föreställa mig någon annan göra. Men där Nicholsons Joker var en komisk bifigur växer Ledgers dito fram till en drivande centralfigur;
omväxlande älskvärd och intelligent, sadistisk och osammanhängande, kort sagt fullständigt bindgalen! Ledger serverar en suveränt utmejslad skurkroll som direkt kvalar in bland filmhistoriens allra mest minnesvärda.
Här råder ständig kamp. Kamp mellan gott och ont, förstås, men också mellan olika sidor hos de mest intressanta karaktärerna. Batman själv överväger om hans korståg mot brottsligheten verkligen är värt priset av ett liv i ensamhet; Two-Face (talande smeknamn) slits mellan hjälteimage och rasande hämndbegär, polisen Gordons självuppoffrande hederlighet leder till att hans familj kommer i kläm och filmens verkliga triumfkort – The Joker – är uppenbart schizofren, men också väl medveten om hur han kan utnyttja detta i sin brottsliga karriär…
Klart intressant och stundtals imponerande styvt iscensatt av Nolan, som även tar tillfället att fördjupa de gestalter som introducerades i förra filmen. Främst gäller det Bruce Wayne, alias Batman, men även hans förhållande till Rachel (här utbytt av Maggie Gyllenhaal, en avsevärt bättre skådespelerska än Katie Holmes). Alla ambitioner till trots så innebär det dock också att filmen som helhet drabbas av kluvenhet, när så mycket tid och energi lagts på att göra den till ett karaktärsdrivet drama. Ty för att inte göra actionfansen besvikna kryddas det med en hel del spektakulär action, med påföljd att speltiden landar på två och en halv timme (cirka 45 minuter för mycket!).
Trots ett ofta rasande snabbt berättartempo tappar jag helt intresset under slutfasen, som känns utdragen och onödigt rörig.
Så här har vi å ena sidan en synnerligen kompetent, visuellt praktfull och mestadels överraskande intressant film och å den andra en rafflande, tempofylld men också tämligen traditionell serietidningsfilm. Skådespelarna med Chistian Bale i spetsen gör alla mycket bra ifrån sig och skapar en inte helt självklar trovärdighet. Märkligaste insatsen gör dock framlidne Heath Ledger som Jokern, en roll som jag efter Jack Nicholsons bravurnummer i 1989 års Batman hade svårt att föreställa mig någon annan göra. Men där Nicholsons Joker var en komisk bifigur växer Ledgers dito fram till en drivande centralfigur;
omväxlande älskvärd och intelligent, sadistisk och osammanhängande, kort sagt fullständigt bindgalen! Ledger serverar en suveränt utmejslad skurkroll som direkt kvalar in bland filmhistoriens allra mest minnesvärda.
Anders Pettersson
Nöjen & evenemang
