The Happening – Taktiken håller inte filmen ut
FILM
The Happening
Filmstaden, Karlstad
Regi: M. Night Shyamalan
Filmstaden, Karlstad
Regi: M. Night Shyamalan
Publicerad: 2008-06-12 06:04 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:40
Någonting oförklarligt, hotfullt och skrämmande.
Som plötsligt drabbar människor i New Yorks Central Park och sedan sprids över den amerikanska östkusten. Det yttrar sig först genom förvirrat tal, följt av en känsla av desorientering och som sedan leder till döden genom en slags kollektiv självmordsvåg bland de drabbade. Är det en terroristattack? Eller har det att göra med neurotransmittorer och toxiner?
Eller är det bara helt enkelt fråga om ”krafter vi inte kan förstå”…?
Precis som Hitchcock inser Shyamalan att det är det onormala i en helt normal situation som kan verka skrämmande, och att vi allra mest skräms av om det inte finns någon förklaring när något hemskt sker. Uppbyggnaden av The Happening bygger intelligent på dessa principer och fungerar bra i ungefär en halvtimme; under återstoden trampar såväl Shyamalan (han har både regisserat och skrivit manus) som hans film vatten.
Det han gjort sedan dess har pendlat mellan torftigt (Lady in the Water), förvirrande (Unbreakable) till hyfsat (Signs, The Village), men helt ointressanta och likgiltiga har hans filmer aldrig varit. Detsamma gäller The
Happening, trots dess ihålighet och påfrestande inslag av pseudobudskap. Kanske för att den åtminstone i början känns så löftesrik, att man hinner få associationer till såväl Hitchcock (Fåglarna, inte minst), Världsrymden anfaller och i viss mån (inledningen till) Världarnas krig. Innan allt rinner ut i sanden och den utlovade ”happeningen” visar sig vara….
Se själva om ni vill fylla i den sista meningen.
Som plötsligt drabbar människor i New Yorks Central Park och sedan sprids över den amerikanska östkusten. Det yttrar sig först genom förvirrat tal, följt av en känsla av desorientering och som sedan leder till döden genom en slags kollektiv självmordsvåg bland de drabbade. Är det en terroristattack? Eller har det att göra med neurotransmittorer och toxiner?
Eller är det bara helt enkelt fråga om ”krafter vi inte kan förstå”…?
Ja, vi i
publiken undrar. Likaså filmens huvudkaraktärer. Under hela filmen. Men alla blir vi blåsta på någon vettig förklaring, vilket i och för sig inte behöver vara en nackdel. Men i det här fallet driver Shyamalan sin taktik alldeles för långt och slutresultatet blir därför en rejält otillfredsställande film.Precis som Hitchcock inser Shyamalan att det är det onormala i en helt normal situation som kan verka skrämmande, och att vi allra mest skräms av om det inte finns någon förklaring när något hemskt sker. Uppbyggnaden av The Happening bygger intelligent på dessa principer och fungerar bra i ungefär en halvtimme; under återstoden trampar såväl Shyamalan (han har både regisserat och skrivit manus) som hans film vatten.
Att han
dessutom valt den ovanliga, tidsödande och kostsamma metoden att spela in filmens scener i tidskronologisk ordning borde stödja denna arbetshypotes; att skådespelarnas ovisshet skall vara till hjälp i deras arbete med respektive rollkaraktärers utveckling. Men här fungerar det inte alls, med påföljden att skådespelare som Mark Wahlberg, Zooey Deschanel och John Leguizamo, som jag alla sett göra riktigt bra insatser i andra sammanhang, känns märkligt ihåliga och föga trovärdiga.Den
indisk-amerikanske regissören Shyamalan förknippas fortfarande mest och helst med hans tredje film, den lysande Sjätte sinnet från 1999.Det han gjort sedan dess har pendlat mellan torftigt (Lady in the Water), förvirrande (Unbreakable) till hyfsat (Signs, The Village), men helt ointressanta och likgiltiga har hans filmer aldrig varit. Detsamma gäller The
Happening, trots dess ihålighet och påfrestande inslag av pseudobudskap. Kanske för att den åtminstone i början känns så löftesrik, att man hinner få associationer till såväl Hitchcock (Fåglarna, inte minst), Världsrymden anfaller och i viss mån (inledningen till) Världarnas krig. Innan allt rinner ut i sanden och den utlovade ”happeningen” visar sig vara….
Se själva om ni vill fylla i den sista meningen.
Anders Pettersson
Nöjen & evenemang
