Min kärlek till Indiana Jones
NÖJESKRÖNIKAN
Publicerad: 2008-05-24 11:20 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:36
Jag har många filmkaraktärer som påverkat mig under min tidiga ungdom men det finns speciellt en man som står över dem alla. Jag har en oerhörd kärlek till Indiana Jones. Ända sedan barnsben har jag älskat mannen i den bredbrättade hatten som med oxpiskan reser jorden runt och hamnar i de mest hisnande äventyren i sin jakt på religiösa föremål.
Indiana Jones var under mitt tidiga liv min stadiga punkt för det fanns en trygghet i Harrison Fords tusenmetersblick, en manlig pondus som fyllde mig med en känsla av trygghet.
Näst efter min pappa och farfar så var Indiana Jones den största manliga förebilden under min barndom, han tenderar nästa till att vara min första ungdomskärlek. Det mest logiska vore väl att jag som ung heterosexuell kille ska bli kär i någon av de vackra kvinnor som omgav Indiana Jones men icke, jag var kär i självaste MR Jones själv. Ni vet sådär kändiskär som man kan bli som barn. Efter att jag för första gången sett Jakten på den försvunna skatten så gick jag runt med en nyförälskad klump i magen. Jag kunde inte äta, min värld var helt vänd upp och ner. Jag blev förälskad i både filmen och dess huvudperson.
Jag tycker fortfarande att Harrison Ford som Indiana Jones är bland de sexigaste, coolaste och snyggaste manliga filmkaraktärerna av dem alla. Indy slår alla filmäventyrare med hästlängder. Han är manlig och tuff samtidigt som han är en barnslig spelevink och mjukis, lite som Roger Moores version av James Bond fast tusen gånger bättre. Indiana Jones är och förblir en ikon i mitt liv, han symboliserar äventyret inom oss alla. Det barnsligt naiva och det passionerade, pelaren att luta sig mot när det blåser.
Jag ser fram emot att se den nya filmen, Kristalldödskallens rike, men gud nåde Steven Spilleberg om han gjort en, I'm-to-old-for-this-shit-film, för Indiana Jones kan aldrig bli gammal, han kommer aldrig dö. Han är och förblir en guldglänsande ängel bland alla andra trötta gubbar i Hollywoodträsket.
Indiana Jones var under mitt tidiga liv min stadiga punkt för det fanns en trygghet i Harrison Fords tusenmetersblick, en manlig pondus som fyllde mig med en känsla av trygghet.
Näst efter min pappa och farfar så var Indiana Jones den största manliga förebilden under min barndom, han tenderar nästa till att vara min första ungdomskärlek. Det mest logiska vore väl att jag som ung heterosexuell kille ska bli kär i någon av de vackra kvinnor som omgav Indiana Jones men icke, jag var kär i självaste MR Jones själv. Ni vet sådär kändiskär som man kan bli som barn. Efter att jag för första gången sett Jakten på den försvunna skatten så gick jag runt med en nyförälskad klump i magen. Jag kunde inte äta, min värld var helt vänd upp och ner. Jag blev förälskad i både filmen och dess huvudperson.
Jag tycker fortfarande att Harrison Ford som Indiana Jones är bland de sexigaste, coolaste och snyggaste manliga filmkaraktärerna av dem alla. Indy slår alla filmäventyrare med hästlängder. Han är manlig och tuff samtidigt som han är en barnslig spelevink och mjukis, lite som Roger Moores version av James Bond fast tusen gånger bättre. Indiana Jones är och förblir en ikon i mitt liv, han symboliserar äventyret inom oss alla. Det barnsligt naiva och det passionerade, pelaren att luta sig mot när det blåser.
Jag ser fram emot att se den nya filmen, Kristalldödskallens rike, men gud nåde Steven Spilleberg om han gjort en, I'm-to-old-for-this-shit-film, för Indiana Jones kan aldrig bli gammal, han kommer aldrig dö. Han är och förblir en guldglänsande ängel bland alla andra trötta gubbar i Hollywoodträsket.
Ismael Ataria
Ismael Ataria är poet och filmare, arbetar just nu på en diktfilm under namnet Hjärtats Längsta Väntrum.
Nöjen & evenemang
