Död åt den inre censuren!
FREDAGSKRÖNIKAN
Publicerad: 2008-04-04 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:27
Jag avskyr kulturell snobbism, när kritiker och journalister sätter dagordningen och påstår vad som är trendigt. Jag får näst intill utslag på kroppen när människor som begåvats med någon form av språklig makt ställer sig längst fram och pekar med hela handen och dikterar vad som är inne eller ute, vad människor ska och inte ska lyssna på. Ibland blir jag bara så trött på alla antischlagertexter och viktigpettrar som ständigt ska läxa upp sin omvärld, det känns nästan som om dom som ser sig som musikälskare egentligen är de största musikfascisterna.
Jag lovar er att samma kritiker som nyss sågat en specifik skiva, kallat den löjeväckande och fjantig är samma kvinna eller man som kryper upp i soffan med en kopp te och skivan de nyss skjutit hål i, för att sitta där hela kvällen och verkligen beröras in i märgen.
Jag kan inte förstå varför vi människor är så måna om att skydda vårt fina anseende, varför andras uppfattning om oss är så viktig.
För egen del skiter jag fullständigt i om det jag stoppar i stereon är häftigt nog för andra. Musiken jag lyssnar på säger ingenting om mig som människa, det är upplevelsen inuti som hävdar min mänsklighet, så tillåt mig istället att beröras av vad jag vill.
Låt mig få gåshud till All The Things She Said med den ryska popduon Tatu, bli glad av Animal Song med Savage Garden och låt mig ifred till och med gråta till Lasse Stefanz Du försvann som en vind även, om det inte är lika coolt som att skriva att de största berörelsepunkterna i mitt liv varit Flood II med Sisters of Mercy eller Streberbarn med Garbochock.
Jag vill deklamera det här, trycka upp på stora lakan och ropa från varje bergstopp i hela världen, död åt den inre censuren! För om vi inombords befinner oss på rätt ställe, inför vårt eget hjärta är öppna nog att ta emot de signaler det ger oss så tror jag att vi kan beröras av i stort sett vad som helst. Vi finner det vi söker för att vi då lyssnar med vår inre andes mjuka öra, lyssnar med själen och inte endast med intellektet.
Lyckas musiken få våra stjärtar att svänga så är det i min mening värt att lyssna på, värt vår tid. Då spelar det ingen roll om hundratals fingrar pekar ilsket och hävdar att det är kass musik vi lyssnar på. Livet är för kort för att slösa bort det på att gå runt och spela någon slags popkulturell charad. Ibland känns det som integritet bara är ett fint ord, anonymt bland så många andra.
Ismael Ataria
...är poet och författare. Han uppträder tillsammans med Bob Hansson på Koriander i Karlstad 23/4. Läser även en text varje tisdag denna månad vid dagens slut i P1.
Jag lovar er att samma kritiker som nyss sågat en specifik skiva, kallat den löjeväckande och fjantig är samma kvinna eller man som kryper upp i soffan med en kopp te och skivan de nyss skjutit hål i, för att sitta där hela kvällen och verkligen beröras in i märgen.
Jag kan inte förstå varför vi människor är så måna om att skydda vårt fina anseende, varför andras uppfattning om oss är så viktig.
För egen del skiter jag fullständigt i om det jag stoppar i stereon är häftigt nog för andra. Musiken jag lyssnar på säger ingenting om mig som människa, det är upplevelsen inuti som hävdar min mänsklighet, så tillåt mig istället att beröras av vad jag vill.
Låt mig få gåshud till All The Things She Said med den ryska popduon Tatu, bli glad av Animal Song med Savage Garden och låt mig ifred till och med gråta till Lasse Stefanz Du försvann som en vind även, om det inte är lika coolt som att skriva att de största berörelsepunkterna i mitt liv varit Flood II med Sisters of Mercy eller Streberbarn med Garbochock.
Jag vill deklamera det här, trycka upp på stora lakan och ropa från varje bergstopp i hela världen, död åt den inre censuren! För om vi inombords befinner oss på rätt ställe, inför vårt eget hjärta är öppna nog att ta emot de signaler det ger oss så tror jag att vi kan beröras av i stort sett vad som helst. Vi finner det vi söker för att vi då lyssnar med vår inre andes mjuka öra, lyssnar med själen och inte endast med intellektet.
Lyckas musiken få våra stjärtar att svänga så är det i min mening värt att lyssna på, värt vår tid. Då spelar det ingen roll om hundratals fingrar pekar ilsket och hävdar att det är kass musik vi lyssnar på. Livet är för kort för att slösa bort det på att gå runt och spela någon slags popkulturell charad. Ibland känns det som integritet bara är ett fint ord, anonymt bland så många andra.
Ismael Ataria
...är poet och författare. Han uppträder tillsammans med Bob Hansson på Koriander i Karlstad 23/4. Läser även en text varje tisdag denna månad vid dagens slut i P1.
Nöjen & evenemang
