Rasande välberättat om vänskap och solidaritet
FILM
Flyga drake
Regi: Marc Forster
Filmstaden, Karlstad
Regi: Marc Forster
Filmstaden, Karlstad
Publicerad: 2008-04-01 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:27
;)
Sultanerna av Kabul, Amir och Hassan (Zekiria Ebrahimi och Ahmad Khan Mahmoodzada) i en strålande filmatisering av en strålande roman: Khaled Hosseinis Flyga drake.
Foto: Sandrew Metronome [Förstora]
Foto: Sandrew Metronome [Förstora]
;)
Sultanerna av Kabul, Hassan och Amir (Ahmad Khan Mahmoodzada och Zekiria Ebrahimi) i en strålande filmatisering av en strålande roman: Khaled Hosseinis Flyga drake.
Foto: Sandrew Metronome [Förstora]
Foto: Sandrew Metronome [Förstora]
Knappast den mest säljande titeln på biorepertoaren – såvida man inte läst och tyckt om romanen som den bygger på (samma titel). Den Afghanistanfödde, numera i USA bosatte läkaren och författaren Khalid Hosseini debuterade 2003 med delvis självbiografiska The Kite Runner, som sålt bra även i Sverige som Flyga drake.
Filmversionen är en amerikansk produktion i regi av tyskfödde Marc Forster (Monster's Ball, Finding Neverland) och med en brokig skara skådespelare (inga stjärnor) från Tyskland, England, Iran, England och även Afghanistan. Om man till detta lägger att såväl roman som film skildrar utvecklingen i Afghanistan sedan slutet av 70-talet är det både överraskande och glädjande att den går upp i stor skala på svenska biografer och på Filmstaden i Karlstad till och med anförtrotts den största salongen (visserligen lite öde, men inte helt tom).
Flyga drake är nämligen en välgjord och rasande välberättad film med goda möjligheter att tilltala en bred publik. Med ett sympatiskt, humanistiskt budskap som tar fasta på vänskap och solidaritet; om att våga stå för sina åsikter och som ger uttryck för en i grunden optimistisk tro på att ”det finns ett sätt att ställa allt tillrätta”. Vilket kan tyckas både naivt och sentimentalt, men Marc Forster är en så duktig berättare (manus av David Benioff) att hans film sprudlar av berättarglädje som lätt håller åskådaren fängslad under två timmar.
Filmens berättarstruktur är dess styrka, men enskilda skådespelarinsatser bidrar också – och då framför allt Homayoun Ershadi som är lysande i rollen som pappan till en av huvudpersonerna.
Det finns förstås också en politisk sida av berättelsen, med fokus på ett Afghanistan under omväxlande islamisk, sovjetisk och talibansk (men märk väl inte amerikansk) maktfullkomlighet. Med tanke på författarens bakgrund är det inte helt oväntat att finna beskrivningar av hur ryssarna hugger ned alla träd eller att talibanerna utmålas som en korsning mellan monster och nazister.
Den sidan av Flyga drake är den minst tilltalande; det finns stunder när jag får obehagliga ”Inte utan min dotter” -vibbar under filmens gång. Men snart är jag åter så imponerad över hur Forster berättar sin, eller rättare sagt Hosseinis, historia att jag är villig att köpa den ensidighet som i händerna på en annan regissör kunnat bli en ren katastrof.
Lite kännetecknande att Forsters just nu håller på med nästa Bond-film. Kontrasten med Flyga drake kunde på ett sätt inte vara större. Men på ett annat handlar det i slutändan just om att berätta en historia. Så bra som möjligt. Något som han gör föredömligt i Flyga drake.
Filmversionen är en amerikansk produktion i regi av tyskfödde Marc Forster (Monster's Ball, Finding Neverland) och med en brokig skara skådespelare (inga stjärnor) från Tyskland, England, Iran, England och även Afghanistan. Om man till detta lägger att såväl roman som film skildrar utvecklingen i Afghanistan sedan slutet av 70-talet är det både överraskande och glädjande att den går upp i stor skala på svenska biografer och på Filmstaden i Karlstad till och med anförtrotts den största salongen (visserligen lite öde, men inte helt tom).
Flyga drake är nämligen en välgjord och rasande välberättad film med goda möjligheter att tilltala en bred publik. Med ett sympatiskt, humanistiskt budskap som tar fasta på vänskap och solidaritet; om att våga stå för sina åsikter och som ger uttryck för en i grunden optimistisk tro på att ”det finns ett sätt att ställa allt tillrätta”. Vilket kan tyckas både naivt och sentimentalt, men Marc Forster är en så duktig berättare (manus av David Benioff) att hans film sprudlar av berättarglädje som lätt håller åskådaren fängslad under två timmar.
Filmens berättarstruktur är dess styrka, men enskilda skådespelarinsatser bidrar också – och då framför allt Homayoun Ershadi som är lysande i rollen som pappan till en av huvudpersonerna.
Det finns förstås också en politisk sida av berättelsen, med fokus på ett Afghanistan under omväxlande islamisk, sovjetisk och talibansk (men märk väl inte amerikansk) maktfullkomlighet. Med tanke på författarens bakgrund är det inte helt oväntat att finna beskrivningar av hur ryssarna hugger ned alla träd eller att talibanerna utmålas som en korsning mellan monster och nazister.
Den sidan av Flyga drake är den minst tilltalande; det finns stunder när jag får obehagliga ”Inte utan min dotter” -vibbar under filmens gång. Men snart är jag åter så imponerad över hur Forster berättar sin, eller rättare sagt Hosseinis, historia att jag är villig att köpa den ensidighet som i händerna på en annan regissör kunnat bli en ren katastrof.
Lite kännetecknande att Forsters just nu håller på med nästa Bond-film. Kontrasten med Flyga drake kunde på ett sätt inte vara större. Men på ett annat handlar det i slutändan just om att berätta en historia. Så bra som möjligt. Något som han gör föredömligt i Flyga drake.
Anders Pettersson
Nöjen & evenemang
