Jazztipset den 5 dec
NÖJE
Jaquee & Bohuslän Big Band
Letter to Billie
(Vara Konserthus)
Letter to Billie
(Vara Konserthus)
Publicerad: 2008-12-05 06:00
Här har ni andra utgåvan på bohusbandets nystartade egna skivetikett, där bandet presenterar sig med musik i den vidsträckta stilistiska bredd som är dess arbetsdomän. Den här gången i samarbete med sångerskan Jaquee, som ålagts den lindrigt sagt maktpåliggande uppgiften att ta sig an elva melodier förknippade med all kvinnlig jazzsångs eviga ikon Billie Holiday.
För många är nog hon ett nytt namn, men det betyder inte att hon är någon nykomling i musikbranschen. Hon har arbetat med Nationalteatern och har två tidigare cd - i andra stilarter bakom sig. Men i jazzsammanhang är detta veterligen hennes debut och den heter duga. Jaquee är ett nytillskott högt över vardagsvaran i den växande svenska sångerskekadern; renintonerande, rytmiskt smidig i fraseringen och med trovärdig inlevelse i tolkningarna.
Hon hittar så att säga atmosfären i detta knippe sångklassiker utan att förfalla till efterhärmning - vilket naturligtvis vore liktydigt med katastrof - och bedyrar i albumtexten att allt har sin rot i det egna vardagslivet. Förhoppningsvis är Strange fruit, beskrivningen av lynchning - som jag inte hört någon annan sångerska våga sig på tidigare - ett undantag därvidlag...
Bandet, fullspäckat som det är med bra solister - de bägge värmländska trumpetarna Samuel Olsson och Daniel Vessby är ett par - gör jobbet till punkt och pricka i egenproducerade arrangemang. Niclas Rydhs bearbetning av Lady sings the blues är ett mästarprov.
Nu väntar vi på tredje plattan med Gil Evans - arren av Porgy & Bess.
För många är nog hon ett nytt namn, men det betyder inte att hon är någon nykomling i musikbranschen. Hon har arbetat med Nationalteatern och har två tidigare cd - i andra stilarter bakom sig. Men i jazzsammanhang är detta veterligen hennes debut och den heter duga. Jaquee är ett nytillskott högt över vardagsvaran i den växande svenska sångerskekadern; renintonerande, rytmiskt smidig i fraseringen och med trovärdig inlevelse i tolkningarna.
Hon hittar så att säga atmosfären i detta knippe sångklassiker utan att förfalla till efterhärmning - vilket naturligtvis vore liktydigt med katastrof - och bedyrar i albumtexten att allt har sin rot i det egna vardagslivet. Förhoppningsvis är Strange fruit, beskrivningen av lynchning - som jag inte hört någon annan sångerska våga sig på tidigare - ett undantag därvidlag...
Bandet, fullspäckat som det är med bra solister - de bägge värmländska trumpetarna Samuel Olsson och Daniel Vessby är ett par - gör jobbet till punkt och pricka i egenproducerade arrangemang. Niclas Rydhs bearbetning av Lady sings the blues är ett mästarprov.
Nu väntar vi på tredje plattan med Gil Evans - arren av Porgy & Bess.
JOHNNY OLSSON
