;)
;)
;)
Det var inte roligt. Jag kanske fnissade lite, men kände ungefär lika mycket närvaro från karaktärerna som en kallnad papp-kaffemugg från Starbucks. Den här filmens referensramar talade inte till mig och det fanns bara en väg att gå - det kan bara bli bättre.
Och visst
blev det så! Genom genidraget att förlägga hela handlingen i Sverige, som teamet tydligen kom på då de var inblåsta i Karlstad och tågen inte kunde gå, har Värmlandsoperan rättat till alla de brister som filmen har.Här finns en Robban Hiertha, Christer Nerfont, som kan sjunga och spela gitarr, har charm och humor och framför allt är mångsidig. Julia Svensson, Nina Lundseie, är lika oskyldigt bedårande som karaktären Sandy i Grease, hon strålar naivt men följer ändå sitt Hiertha…kan man säga. Men det är inte bara de och de fantastiskt träffsäkra karaktärerna Sanna, Karolina Krigsman, Alex, Oscar Pierrou Lindén, Thommy, Tobias Ahlsell, Glenn, Patrik Martinsson, och inte minst Rosie, Anne Bolstad, som höjer Värmlandsoperans produktion till en nivå där romantisk komedi blir storslagen underhållning.
Det omåttligt
höga tempot som rivstartar, med bandet Simply Wed i låten Det är din bröllopsdag, och sedan bara ökar, koreografin, kostymerna, scenografin och musiken - allt vittnar om hårt genomtänkt slit. Och i den här uppsättningen omfattar bröllopet fler läggningar - man och kvinna likaväl som man och man. En ytterst modern och mer politiskt korrekt hållning.Regissören bad bara alla sjunka ner i sitt eget 80-tal, och gjorde det samma själv. Översättaren och textbearbetaren Calle Norén kunde på allvar bygga på vår egen nostalgi - musikaliskt med referenser till Magnus Uggla, Eva och Efva, Freestyle, Carola, Ledin och Kikki lika väl som till Simply Red, Madonna, Van Halen och Michael Jackson. Och inte minst med kuriösa inlägg som drickan Flämt!, Galliano shots, Varuhuset…Ja, referenserna är så många att man ideligen skrattar, minns och skrattar igen. Mest skratt drar nog ändå Kom upp ur containern, där Calle får vara metaforisk.
Camilla Thulin skapar
hela rum och stämningar med sina klädval, av ideliga second hand-fynd från 80-talet. Och åter igen frapperas man av vad scenografen, Bengt Fröderberg, och koreograf, Terry Etheridge, lyckas åstadkomma. Ett samspel så genomtänkt och så självklart när man ser det, flygande brevbärare, slow motion och frysningar av karaktärer runt den verkliga händelsen är så snyggt att man glömmer lyssna till handlingen för en stund.Det finns några onödiga scener, speciellt mot slutet, som drar ner tempot och inte gör musikalen helt klockren.
Men det här är en föreställning som inte någon som upplevt 80-talet får missa. Och det gäller både de som följer Värmlandsoperans Kärlekstema och såg Parsifal i Domkyrkan senast likaväl som dagens tonåringar. Det här är ett tillfälle att förföras, förfäras och njuta av hur det var - men framför allt av otroligt kompetenta aktörer på scenen.
Anna Sims
WEBB-TV: Sanny om helgens matcher
– 
