Indieprinsessan får hjärtan att slå
Maia Hirasawa
Wendy McNeill
Cassiopeia, torsdag
Wendy McNeill
Cassiopeia, torsdag
Publicerad: 2007-07-13 07:36 | Uppdaterad: 2008-08-29 16:39
;)
"Sötast på området" Maia Hirasawa pendlar mellan melankoli och ren eufori.
Foto: Johan Eklund [Förstora]
Foto: Johan Eklund [Förstora]
;)
Wendy McNeill fick konkurrens av The Ark.
Foto: Johan Eklund [Förstora]
Foto: Johan Eklund [Förstora]
Träbänkar, grönt glittrande fjärilshalsband, handklapp, lila klänning. ”Sötast på området” säger killarna i publiken och fotgraferar henne med sin mobiltelefon.
Maia Hirasawa är ett av Sveriges nya stjärnskott. Hon är indieprinsessan som kommer efter Marit Bergman. Hon sprallar med gitarren i valser och öser så ögonen glittrar i kapp med halsbandet för att i nästa stund sakta gunga till stillsammare valspop som får det att knyta sig i bröstet.
Förra året stod på vingliga egna ben på Hultsfredsfestivalens demoscen. Sedan turnérade hon med Hello Saferide och vann publikens gästa. Nu har hon släppt sin debutskiva och fyller hela dansbanan i Arvikaparken med leenden trota att populära rockkillarna Mando Diao släpper loss all sin energi på stora Vintergatan hundra meter bort.
Maia är feminin och tacksam – och numer mycket modig. Hon tipsar om sin duktiga, duktiga kompis Miss Li från Borlänge som spelar i dag fredag på Lyran – de brukar spela tillsammans. Låtar som i Maias värld handlar om kärlek – som tar slut och som kommer. Hon pendlar mellan melankoli och ren eufori och det är det som fastnar. Maia berör, med särpräglad lite hes stötvis viskande röst och en närvaro som får grannen på bänken bredvid att försvinna långt bort – till publikhavet framför Mando
Diao.
Och det är klart hon står kvar och bjuder på extranummer när publiken kastar rosor runt henne. Jag får känslan av en svensk Edith Piaf. Men det är bara fram till att nästa artist går på den softa, nya torsdagsscenen Cassiopeia. Det är kanadensiska, betänksamma charmtrollet Wendy McNeill.
Hon som frälste ett överfullt Värmlands museicafé för några år sedan med sin rosaröda kalufs och lilla ettriga dragspel. Då var hon där som support till hyllade singer/songwritern Ane Brun – men det var Wendy alla pratade om efteråt.
Nu är det betydligt glesare på träbänkarna. På stora Vintergatanscenen står den här gången The Ark – folkligare än någonsin och med en scenshow få vill missa.
Wendy inser att hon fått konkurrens och frågar publiken vilka det är som ”stör”. ”Aha, The Ark det borde jag veta...”
Sedan spänner hon på sig dragspelet över sin svarta klänning. Och visst är hon en liten sparv, sorgliga sånger av en riktig sångfågel som säger ”Merci” när hon får bravorop från bänkraderna och sjunger att om en ”common bird” som är en av hennes bästa låtar. Och kan man inte slå dem får man gå med dem och Wendy finner sig i The Arks överlägsenhet, i både ljud och publiksiffra, och konstaterar: ”I'm not the worrying kind, so I'm going for it. Och det gör hon, men det blir en kort och ganska oinspirerad konsert.
Senare på kvällen sjöng fantastiska Asha Ali och franska Nouvelle Vague – men det får ni läsa om i morgondagens tidning.
Anna Sims
Maia Hirasawa är ett av Sveriges nya stjärnskott. Hon är indieprinsessan som kommer efter Marit Bergman. Hon sprallar med gitarren i valser och öser så ögonen glittrar i kapp med halsbandet för att i nästa stund sakta gunga till stillsammare valspop som får det att knyta sig i bröstet.
Förra året stod på vingliga egna ben på Hultsfredsfestivalens demoscen. Sedan turnérade hon med Hello Saferide och vann publikens gästa. Nu har hon släppt sin debutskiva och fyller hela dansbanan i Arvikaparken med leenden trota att populära rockkillarna Mando Diao släpper loss all sin energi på stora Vintergatan hundra meter bort.
Maia är feminin och tacksam – och numer mycket modig. Hon tipsar om sin duktiga, duktiga kompis Miss Li från Borlänge som spelar i dag fredag på Lyran – de brukar spela tillsammans. Låtar som i Maias värld handlar om kärlek – som tar slut och som kommer. Hon pendlar mellan melankoli och ren eufori och det är det som fastnar. Maia berör, med särpräglad lite hes stötvis viskande röst och en närvaro som får grannen på bänken bredvid att försvinna långt bort – till publikhavet framför Mando
Diao.
Och det är klart hon står kvar och bjuder på extranummer när publiken kastar rosor runt henne. Jag får känslan av en svensk Edith Piaf. Men det är bara fram till att nästa artist går på den softa, nya torsdagsscenen Cassiopeia. Det är kanadensiska, betänksamma charmtrollet Wendy McNeill.
Hon som frälste ett överfullt Värmlands museicafé för några år sedan med sin rosaröda kalufs och lilla ettriga dragspel. Då var hon där som support till hyllade singer/songwritern Ane Brun – men det var Wendy alla pratade om efteråt.
Nu är det betydligt glesare på träbänkarna. På stora Vintergatanscenen står den här gången The Ark – folkligare än någonsin och med en scenshow få vill missa.
Wendy inser att hon fått konkurrens och frågar publiken vilka det är som ”stör”. ”Aha, The Ark det borde jag veta...”
Sedan spänner hon på sig dragspelet över sin svarta klänning. Och visst är hon en liten sparv, sorgliga sånger av en riktig sångfågel som säger ”Merci” när hon får bravorop från bänkraderna och sjunger att om en ”common bird” som är en av hennes bästa låtar. Och kan man inte slå dem får man gå med dem och Wendy finner sig i The Arks överlägsenhet, i både ljud och publiksiffra, och konstaterar: ”I'm not the worrying kind, so I'm going for it. Och det gör hon, men det blir en kort och ganska oinspirerad konsert.
Senare på kvällen sjöng fantastiska Asha Ali och franska Nouvelle Vague – men det får ni läsa om i morgondagens tidning.
Anna Sims
Nöjen & evenemang
