Blackie summerar tre decennier

Tre decennier av rockmusik som fått föräldrar att slå bakut, kristna att för säkerhets skull läsa en extra kvällsbön och ungdomar att tacka samma gud för en grupp som de kan reta sina föräldrar med ska naturligtvis firas. Ordentligt.

Blackie Lawless, enda kvarvarande originalmedlem och numera hängiven kristen, har dock lagt kött, blod, uppsprättade nunnor, sågklingor och helvetesröjande gitarrister åt sidan. Födelsedagsfesten har istället musiken och nostalgiska tillbakablickar i fokus.

– Vi lever i ett stressigt informationssamhälle så showen speglar vår samtid fast i en mer extrem variant, säger Blackie Lawless på telefon från Los Angeles.

– Vi har tre gigantiska filmdukar bakom oss och de är igång hela tiden. Där snurrar tre olika videor med bandet samtidigt som vi spelar. Publiken har fullt upp med att hålla koll på allt. Det är ganska roligt att kolla på publiken för deras huvuden rör sig hela tiden. Jag får nästan whiplash själv.

Chockera en publik kan vem som helst göra. Skriva en hitlåt är inte heller ovanligt. Att hålla igång ett band i tre decennier är en helt annan prestation.

Vad har W.A.S.P. haft som andra band saknat?

– Nittionio procent av det jag gör är att skapa musik, eller på annat sätt hålla på med musik. Det kan låta väldigt enkelt men det W.A.S.P. har är låtar som håller.

– Jag är ganska simpel som person och har ingen exotisk eller elitistisk smak. Jag gillar det som alla andra gillar inom musik, film och sport och om jag ser något som jag tycker är intressant och skriver en låt om det så är chansen ganska stor att många andra kan identifiera sig med den och gilla vad de hör. Min framgång får kanske personer att tro att det är något mer än vad det egentligen är. I det långa loppet är det musiken som måste tilltala fansen.

Imagen då, nog har väl den betytt en hel del.

– Visst har den det. Imagen i början av vår karriär gjorde naturligtvis att vi fick mycket uppmärksamhet i media vilket i sin tur kickstartade vår karriär. Om du lyssnar på radion och det kommer ett band som du gillar så lyssnar du inte bara på låten. Du ser ett albumomslag framför dig, du tänker kanske på videon du har sett eller ett foto i något musikmagasin. I ditt sinne får du en helhetsbild av artisten.

– Långt ifrån alla är medvetna om att det går till så. Rockmusik är faktiskt djupare än att bara låten är bra. Hela paketet med det visuella och det musikaliska hänger ihop och det där har jag lyckats hålla samman rätt bra i W.A.S.P.

Att gå igenom alla höjdpunkter i bandets karriär är omöjligt, att dela upp historiken i lika många delar som antal decennier W.A.S.P. har funnits och plocka fram russinen är mer lätthanterligt.

Så, Blackie, vilka personliga höjdpunkter har du under tiden med W.A.S.P.?

80-talet:

– De två första åren som W.A.S.P. var aktiva, eller kanske mer precist de första arton månaderna, var fantastiska. Allt gick väldigt snabbt och från att vi började på klubben The Troubadour en risig tisdagskväll arbetade vi oss upp genom veckodagarna och fick bättre och bättre tider. Efter tre månader spelade vi på lördagskvällar och tog sedan steget till större ställen. Elva månader efter första kvällen på The Troubadour spelade vi på The Santa Monica Civic Centre som tar tre tusen personer.

– Allt det gjorde vi helt utan manager och det var en ganska hektiskt period. Allt hände väldigt snabbt.

Varför hände det så snabbt för er?

– Mycket tur, alla små saker ska stämma och en liten miss kunde ha fått oss på fall. Nu stämde allt och det gick med raketfart.

Vem kom på alla effekter i er show?

– Sågklingorna var min idé och även mycket i den övriga rekvisitan kom jag på. Men alla var med och bidrog och vi var alla väldigt influerade av filmen The Road Warriors där Mel Gibson spelar rollen som Mad Max. Därifrån plockade vi mycket av idéerna till våra scenkläder. Konstigt nog var det ingen som såg kopplingen, vi trodde alla skulle se den.

90-talet:

– Definitivt det årtionde som påverkat mig mest. Jag skrev albumet The Crimson Idol och det är det album som ligger mig närmast som artist. Det är väldigt personligt och jag upplevde det som enormt smärtsamt att behöva gräva så djupt inom mig själv för att få det så bra som möjligt. Historien om rockstjärnan Jonathan Steel kan till en början verka väldigt komplicerad men egentligen är den inte så svår.

– Jonathan vill ha kärlek och bekräftelse från sina fans och det är det som vi har gemensamt. Det är vad att vara en artist handlar om. Alla artister kanske inte skulle medge det, men så är det.

– Det gjordes en film till The Crimson Idol som vi har komprimerat ned för att passa den här turnén och att titta på den lockade fram mängder av både bra och dåliga minnen. Det var som att besöka en gammal vän. Vi firar trettio år som band och det är tjugo år sedan The Crimson idol släpptes.

2000-talet:

– Det är bandet. För vi har varit tillsammans längre än någon grupp musiker som jag har spelat med. Att se Doug Blair, Mike Duda och Mike Dupke skapa musik tillsammans är orsaken till att vi har varit tillsammans så länge. När vi repar eller är i studion är det inte bara jag som gör jobbet, alla har idéer och även om jag kanske kommer upp med en idé först så är det oftast en helt annan låt när de andra har satt tänderna i den. De tillför jättemycket till W.A.S.P.

Har det alltid varit roligt att spela i W.A.S.P.?

– Du känner säkert till Frank Sinatra-låten My Way. Texten går ”Regrets - I´ve had a few, but then again to few to mention”. När man har varit framgångsrik så länge som jag har varit med W.A.S.P. så måste jag ha gjort något rätt.

– En del människor trivs inte med sina jobb och spenderar kanske 60 procent av sin tid med ett jobb de inte gillar. De kommer att bli gamla och säga:

Vet du vad, jag har hatat mitt liv.

En sådan person vill jag inte bli.

Vad? W.A.S.P.

Var? Nöjesfabriken, Karlstad

När? lördag 27 oktober