Kreativ eufori bortom mörkret
NÖJE
;)
Det började som en kärlekshistoria. Jenny Wilson och Daniel Wirtberg träffades över en kopp kaffe för att diskutera möjliga samarbeten, han som filmare, hon som artist.
– Vi hade tusen idéer från första minuten, säger Jenny Wilson.
– Vi var tvungna att försöka ses så snart igen vi kunde. Redan samma kväll fortsatte vi vår konversation som fortfarande är igång från morgon till kväll.
Har släppt skivor
Jenny Wilson har släppt skivor med bandet First floor power och solodebuterade på The Knifes Karin Dreijers skivbolag 2005. Sedan dess har hon gjort musik till film- och dansproduktioner samt ytterligare soloalbum.
– Vi fattade ett enormt tycke för varandra, det sa superklick när vi möttes, berättar filmaren Daniel Wirtberg.
– Vi ville mötas i ett konstnärligt projekt. Ingen av oss hade gjort något liknande förut, så det kändes så inspirerande.
Men livet kom emellan planerna. Jenny Wilson drabbades av bröstcancer 2010, kort efter att de båda träffats och blivit ett par.
– Allt blev väldigt distraherat, fortsätter Daniel Wirtberg.
– Det var naturligtvis en stor möda att gå igenom operation och alla behandlingar, något som väckte nya erfarenheter och insikter.
Jenny Wilson fyller i:
– Jag gjorde vad jag alltid har gjort när jag arbetar. Jag använder mig av mitt liv, min vardag, det jag känner till. Sedan stöper jag om det, gör poesi och musik, beats och oljud av det. Och nu även film. Mitt liv är mitt viktigaste verktyg i mitt skapande, så det har inte handlat om att det var något slags ”sorgearbete” eller terapi. Det var bara den vanliga driften, att använda och utvinna allt jag kan.
"Allt var möjligt"
En stark överlevnadsinstinkt växte fram. De berättar om en känsla av att allting var möjligt.
– Det blev naturligt att ta sjukdomsupplevelsen som stoff till något kreativt. Istället för att liksom pausa. Eller deppa ihop, säger Daniel Wirtberg.
Tidigare i år spelade han in en musikvideo till First aid kit i Edsvalla, tidigare har han både regisserat och producerat film - bland annat långfilmen Framtidens melodi av Jonas Holmström och Jonas Bergergård.
– Viljan att göra något tillsammans blev ännu starkare med upplevelserna kring sjukdomen. En oändlig styrka hade fötts ur det här, när Jenny var som mest nere kände hon sig starkare än någonsin. Det var en väldigt speciell kombination. Vi kände att vi ville överföra den kraften på ett verk, vi skulle tillsammans göra var en film om det här som hänt oss.
Försökte fånga stunden
De försökte fånga stunden, tillståndet. Det fanns inte tid att vänta in tänkbara finansiärer – att göra en filmproduktion kan vara ett evigt sökande efter medel och vägar – men här fanns inte den tiden.
– Vi åkte i väg på den här expeditionen för att kunna leva vidare. Uttrycksviljan var så stark. Jennys känsla av livskraft och oövervinnerlighet smittade över på mig också. Vi bars upp av den otroliga kraften i överlevnadsinstinkten. Eftersom vi båda lever väldigt mycket genom vår konst, den blir vår identitet på ett sätt, så var det omöjligt för oss att inte uttrycka oss.
Själva arbetsprocessen blev viktigare än det tänkta resultatet. Allt filmades analogt med 16 millimeters film.
– En sida av oss hade inte brytt sig om filmrullarna var svarta när vi kom hem. Vi hade ändå varit med om något så storslaget och viktigt. Känslan av man lever. Processen var det viktigaste, att för oss få mötas konstnärligt var så lustfyllt. Att stå där på Island och genomföra inspelningen i den snåla isvinden, det blev något väldigt värdefullt.
Ogästvänlig miljö
Jenny Wilson hade avslutat cellgifterna när de inledde filmarbetet. De valde att filma på sydvästra Island, ett kargt landskap, en ganska ogästvänligt miljö.
– Hon var väldigt skör och det var egentligen ganska riskfyllt och dumdristigt av oss att kasta oss ut i det hårda klimatet. Vi andra i teamet hade rejält på kroppen hela tiden men inte Jenny. Tanken var att hon skulle utsättas, som en Golgatavandring. För att liksom visa hur man tar något vid hornen och rider ut det.
Beyond that wasteland landade en budget på runt en halv miljon kronor. I dag har filmen fått ekonomisk uppbackning, bland annat av SFI, men till en början var det bara deras egna medel som fanns att tillgå.
Sista besparingar
– Vi tog våra sista besparingar, lånade en del och bara drog i väg. Det blev en väldigt personlig grej för oss, vi berättade nästan inte för någon att vi åkte i väg. Rätt galet egentligen, vi bara tog det vi hade och körde på. Men det var nödvändigt, det var en kraft som förde oss framåt, vi kände oss väldigt levande, nästan euforiska.
– Kanske snarare en stark och obändig vilja och kraft. En självklar och självlysande känsla. Visst, en slags eufori, men draperad i allvar och nöd, förklarar Jenny Wilson.
De hade inget traditionellt manus att utgå ifrån. Bara en grundkänsla som de förankrat i musik och dikt.
– Vi har kommit varandra väldigt nära. Det ger mycket att våga vara konstnärlig inför varandra, våga mötas i något poetiskt. Det blir lite som att man fattar penseln tillsammans och ger varandra ett stort förtroende, säger Daniel Wirtberg.
Nu när filmen ligger klar står den på egna ben, den är inte beroende av en förklarning kring varken sjukdom eller tanke.
– Man blir starkare av att vara nära undergången. Man måste inte alls känna till Jenny bakgrund för att uppleva filmen. När det gäller cancern, vad filmen har fötts ur, har vi inte pratat så mycket om under arbetet, vi har mer sett det som ett verk som står ovanför det. Som har ett eget liv. Som handlar om hur man kan ta sig ur ett tillstånd och vänder huvudet mot solen.
Fotnot: Beyond that wasteland visas på Arenan i Karlstad 11 oktober i samband med filmklubben Mowies visning samt i SVT 21 oktober. Flera visningar på Arenan är planerade. Filmen kommer att visas på Teherans Filmfestival nästa vecka, flera festivalvisningar följer.
Daniel Wirtberg är utbildad vid den tjeckiska filmskolan FAMU och har regisserat en rad kortfilmer. Han är grammisbelönad som musikvideoregissör och har jobbat med band som Miike Snow, First Aid Kit och Little Dragon. Har även producerat långfilmen av DubbelJonas, samt kortfilmen av Erik Rosenlund. Daniels produktioner har visats på TV och bio, samt bjudits in till mer än 400 filmfestivaler.
Jenny Wilson har studerat på Konstfack och har gjort sig känd genom sina soloskivor Love and Youth, Hardships! och BLAZING samt det bejublade samarbetet med Tensta Gospel Choir. Hon har även skrivit musik för teater (Drottning Kristina, Stadsteatern), dans (I'm Not Looking Back, Dansens Hus) och konst (Kate Millet Farm, Marabouparken). Hon arbetar just nu med färdigställandet av sitt fjärde soloalbum.
Källa: Folkets bio
...deras båda yrkesroller:
– Självklart har vi varit fullständigt beroende av varandras profession. Utan Daniel hade det inte blivit just en film. Men utan mig hade det inte blivit just den här filmen. Vi har arbetat mycket tätt och fattat alla beslut från kostym, text, bilder, typsnitt, musik, tempo och klippning. Klippa film var förresten något av det roligaste jag gjort, det kändes helt naturligt trots att jag aldrig provat på det förut.
...Island:
– De poetiskt karga vidderna, det storslagna mörka. Jag hade varit på Island några gånger tidigare på turné, och blivit mycket förtjust i naturen. Vi sökte ett kargt landskap som kunde rama in känslotillståndet vi ville skildra. Island var perfekt. Magnifika och vackra landskap men samtidigt väldigt orosbådande och hänsynslösa.
...sin nya skiva:
– Inspelningarna går väldigt bra! Jag är så inspirerad!! Just nu känns det som om jag kokar ihop värsta fräsande soppan i ett kök som står i brand! Det är feta beats och en sjuhelsikes energi!
