På söndag är det galan Guldklaven och nästa vecka dansbandsveckan i Malung. NWT fick sig ett snack med professor Bengt Starrin som, passande nog, snöat in på just dansbanekultur.
Den senaste tiden har makarna Bengt och Lena Starrin rest land och rike runt och besökt dansbanor i arbetet med den egna boken om dans och dansbanekultur. Och visst är ämnet i allra högsta grad aktuellt med en stundande dansbandsvecka i Malung och dansbandsgalan Guldklaven. Men så mycket, seriöst, skrivet om ämnet finns i nuläget inte om man får tro Bengt Starrin.
Boken berör allt från dansbanekulturens värld till pardansens historia från 1800-talets vals till dagens dans. Samtidigt som det inte finns så mycket publicerat i ämnet menar han att man faktiskt kan se en ökning av de vetenskapliga studierna som berör dans. Inte så mycket i just Sverige, men internationellt.
– Det är intressant för det är så folkligt. Det har inte gjorts systematiska studier av dansbanekulturen men uppskattningsvis ägnar sig minst 600 000 till 1,5 miljoner personer i Sverige åt att dansa någon gång per år.
Han berättar hur man i början av den moderna dansens historia inte ansåg pardansen vara anständig:
– Det talades om hur jazz kunde förstöra ungdomarnas moral och man hade tydliga restriktioner på dansbanorna. På amerikanska dansbanor skulle man minst hålla avståndet nio inches (cirka 22 centimeter) till sin partner och en vaktmästare gick runt och kollade så man inte gick för nära.
Kulmen på kritiken mot dansbanekulturen menar han kom ungefär 1941.
– Då talade man om dansbaneeländet och kultureliten ville stänga dansbanorna. Det finkulturella Sverige ansåg att den typen av dans var ett tecken på dålig moral.
– Det håller på att ske något. Eva Hamilton (vd för SVT) skrev nyligen ”Jag tycker om dansbandsmusik” i Aftonbladet. Och man ser mer av det här. Folk kan tycka att kulturen är töntig men angreppen på dansbandskulturen minskar.
Är boken nytta och forskning eller fritidssyssla för din del?
– Det är mycket en fritidssyssla även om jag gör en del på jobbet (Karlstads universitet). Jag tror inte att det är läge än att ha det som ett stort projekt på universitetet, det är inget prioriterat forskningsområde men det kommer det nog att bli så småningom.
Och framtiden för dansbanekulturen, finns det en sådan?
– Det är intressant för vi ser ett förändrat mönster. Tidigare var det arbetarklassens barn som ägnade sig åt dans. Det vi ser nu är att väldigt många, speciellt kvinnor, har akademisk utbildning. Sen ser vi att dansen fått ett uppsving på många platser i landet. Folkhälsoministern har tagit upp dans som något hälsobringande och läkare skriver ut dans på recept, man rekommenderar folk att dansa. Det är svårt att ta död på något som folk uppskattar och tycker är kul.
