"Dödskalleaporna kommer gärna fram till balkongen och äter banan ur händerna på oss"
XTRA: Resenärerna
;)
;)
;)
;)
;)
Nu är vi på Costa Ricas västkust, i en liten by som heter Manuel Antonio. Här finns en nationalpark som är Costa Ricas mest besökta och i parken finns ett fantastiskt djurliv och fina stränder. Vi hyr ett hus som ligger i djungeln och har en egen pool. Varje dag ser vi bland annat apor, leguaner och sengångare i trädgården. Dödskalleaporna kommer gärna fram till balkongen och äter banan ur händerna på oss. Mellan maj och november är det lågsäsong och regnperiod, det har både för- och nackdelar. Priserna är mycket lägre för boende och aktiviteter, men man får räkna med regnskurar på eftermiddagarna och kvällarna. För oss som är här så länge som en månad är det bara skönt med lite regn ibland.
Efter vår vistelse i Las Vegas och San Diego flög vi till San José, som är huvudstad i Costa Rica. Vi hyrde bil och övernattade en natt innan vi bilade de 17 milen till Manuel Antonio. Sedan dess har vi framför allt tagit det lugnt, badat och haft det skönt. En tanke med resan var ju att inte ha några måsten utan passa på att bara vara. Vi har försökt få till lite vardag genom att laga egen mat i stället för att gå på restaurang, ha mycket skola och träna på ett gym. Vi har gjort några utflykter, till exempel en båttur i ett mangroveträsk, guidad tur i nationalparken samt testat canopy. Canopy är som att leka Tarzan, men i stället för en lian åker man linbana över djungeltaket. Det är bara att kasta sig ut i selen och hoppas på det bästa. Det var en spännande upplevelse som passade hela familjen. Naturupplevelserna och djurlivet är fantastiskt i Costa Rica.
Vi räknade inte med att djurlivet skulle vara så nära i på knuten. Vi har valt ett hus som ligger i djungeln istället för vid havet och det ångrar vi verkligen inte. Stränderna är fina men till Costa Rica ska man åka för att uppleva naturen.
I USA besökte vi mest storstäder och ökenlandskap men nu befinner vi oss mitt ute i regnskogen i Costa Rica. I Manuel Antonio bor det många amerikaner, så till viss del är det amerikaniserat. Vi var oroliga hur kommunikationen skulle fungera eftersom vi inte kan spanska, men det har inte varit några problem. Många kan engelska och kan de inte det så hämtar de någon som kan.
När man stannar en längre tid på samma ställe får man kontakt med lokalbefolkningen på att annat sätt. Vi umgås med folk som tränar på gymmet och fikar hos grannen. Här i Costa Rica vet de hur kaffe ska smaka, till skillnad från i USA. Alla som vi träffat på är väldigt sociala, nyfikna och de vågar ta kontakt.
Hittills lider vi inte av någon hemlängtan. Vi har fått rapporter om regn, kyla och mycket att göra på jobbet. Det kommer vi tillbaka till i alla fall så det finns ingen anledning att längta efter det.
Nu åker vi till Santiago i Chile. Vi ska vara på Chiles fastland i tio dagar innan vi åker till Påskön. Sedan flyger vi vidare till Tahiti i Franska Polynesien.
