Det finns vinnare överallt
LÄSARKÅSERIET
;)
En dam i femtioårsåldern går förbi, ett knippe plastkassar dinglar i handen. Hon följer mannen storögt med blicken. Likadant gör tonårskillarna som kryssar över torget, den ene försöker efterlikna mannen och rycker hetsigt i jackan:
– Vicken galning, säger han på bred värmländska.
Anhängarna intill skrattar.
Men mannen fortsätter obrydd sin ritual, väger på benet, lutar sig framåt som om han är på väg att rusa i nanofart från Fredsmomentet till Rådhuset. De rödaktiga löven ligger som en matta framför honom.
Vi förflyttar oss till OS i Aten 2004. Höjdhoppsribban mäter två
meter och trettiosex centimeter och Värmlands meste idrottare gör sig redo
för ansats. Han rycker i linnet, fyller kinderna med luft, blinkar.
På läktaren har publiken ställt sig upp och applåderar i crescendo. Stämningen är så tät att den går att fotografera. Ljudet trycker mot stadions tak. Stefan Holm väger på benet, blåser ut luften ur kinderna, och springer.
Jublet vet inga gränser när han strax far som en båge över ribban.
Jag har länge funderat över vad som avgör om någon blir hyllad eller hånad? Varför höjer vi idrottare till himlen när en psykossjuk man blir förpassad till marginalen?
Under några år har jag haft äran att arbeta med personer som
insjuknat i psykos. Det är de mest kreativa och ärliga människor jag
någonsin mött. För dem är livet och de hånfulla kommentarerna ribban och
varje dag tar de sig över höjder som Stefan Holm inte kan ana sig till. Ändå
ses de som förlorare.
Jag har själv en bakgrund som idrottare och vet att träningstid kräver minutiös planering och vilja. Jag förkastar inte idrottares insatser, men de måste ses i perspektiv. Utanför tv-rutan finns personer som kämpar utan att det syns: På Stora torget. Intill gamla badhuset. Vid Universitetet.
Om du anstränger dig riktigt noga, kan du hitta vinnare överallt. Och nästa gång du går förbi Fredsmonumentet och ser en man med kinderna fyllda av luft, ställ dig bredvid och applådera.
Anna Rosjö Agrell
