Han korsade Ryssland på två månader
MOTORCYKEL: Staffan Johansson och hans kompisar upplevde ett fantastiskt äventyr
– Sibiren var ett riktigt äventyr. Väldigt trevliga människor, men man måste behärska mc:n och naturen för att överleva.
;)
Foto: Christer Wik [Förstora]
;)
Foto: Christer Wik [Förstora]
;)
Foto: Privat [Förstora]
;)
Foto: Privat [Förstora]
;)
Foto: Privat [Förstora]
;)
Foto: Privat [Förstora]
;)
Foto: Privat [Förstora]
;)
Foto: Privat [Förstora]
;)
Foto: Privat [Förstora]
;)
Foto: Privat [Förstora]
Om man studerar en karta över Ryssland är det lätt att inse att landet är gigantiskt. Från Sankt Petersburg i väst vid Östersjön till Vladivostok vid Stilla havet längst bort i öst skiljer det nio tidszoner. Men det bekymrade inte Karlstadskillen Staffan Johansson när han kom på idén att korsa Ryssland på motorcykel.
– Den fick jag när jag läste om några polacker som hade kört genom bland annat Kazakstan, Uzbekistan och Kirgizistan. Då tänkte jag att det skulle vara roligt att göra den resan lite längre norrut genom Ryssland och Mongoliet. Dessutom skulle det vara enklare i och med att man slapp skaffa visum till en massa länder, säger Staffan Johansson.
Den 2 juli 2011 gav sig han och kompisarna Patrik Kunosson och Henrik Rahm i väg från Karlstad med siktet inställt på det stora landet i öster. En kontinent skulle upptäckas och dess vägar besegras. Det första och enkla målet var Sankt Petersburg och redan där kunde resan ha slutat för Staffan.
– Jag blev stoppad av polisen efter att jag hade kört om en bilkö i en korsning. De hävdade att jag hade brutit mot någon föreskrift och ville ta mc-kortet från mig. Men när jag berättade att vi var på väg på en resa genom hela Ryssland och jag verkligen behövde det blev de så imponerade att jag fick behålla kortet, berättar den 29-årige Karlstadsbon som till vardags arbetar som ventilationstekniker på KBAB.
Spikraka vägar
Sedan fortsatte trion till Moskva och därefter på i det närmaste spikraka men lite slitna vägar över de jättelika slätterna österut mot Uralbergen. Novosibirsk var nästa mål och där fick de en föraning av Sibirien innan gänget svängde söderut in i Mongoliet.
– I början var det asfalterade vägar, men en bit öster om huvudstaden Ulan Bator blev det grus och sanden yrde tät i steppöknen samtidigt som värmen steg till 40–50 grader. Då var det svårt att se mötande trafik och väldigt svettigt. När man öppnade visiret var det som en hårfön som blåste emot dig, säger Staffan Johansson.
Väl inne i Ryssland igen blev vägen bättre, men snart skulle trion ge sig på resans största utmaning alla kategorier. Köra den mytomspunna Road of Bones från Jakutsk ut till staden Magadan vid Stilla havskusten. Området den går i består i stort sett bara av vildmark och avstånden är enorma.
Begravdes under vägen
– Vägen byggdes av fångar i Gulag-lägren på uppdrag av Stalin och är cirka 200 mil lång. Den fick sitt namn eftersom de som dog under bygget begravdes under eller vid sedan av vägen. Vägen består bara av grus och är ojämn som en tvättbräda så det var oerhört jobbigt att sitta och köra på det sättet så länge, berättar Staffan Johansson.
Själv körde han en Yamaha 660 Tenere under den stora expeditionen. Den fungerade fint under den krävande resan, men Staffan konstaterar att modellen har lite dålig fjärdring och därför blev den lite stötig på vägen. Extra jobbig blev resan mot Magadan för Patrik Kunosson.
– Han skrapade i knät i samband med en punktering 300 mil från Magadan och vassa stenar trängde in i hans knä. Vi fick ta honom till sjukhus och även om skadorna inte var så allvarliga kunde han inte fortsätta.
– Och väl framme i Magadan flög Henrik Rahm hem, något som var bestämt i förväg. Jag skulle dock fortsätta tillbaka och Victor Solli, en kompis från Dalarna, flög därför till Magadan och gjorde mig sällskap.
Spektakulär bro
Då hade Staffan Johansson redan kört 1 250 mil och nu skulle duon avverka en lika lång sträcka västerut. Expeditionen var verkligen ingen enkel resa, för under långa sträckor körde man genom ren vildmark.
– Sibiren var ett riktigt äventyr. Väldigt trevliga människor som ställde upp och hjälpte till så fort det hände något och även bjöd in oss till sig. Men samtidigt måste man behärska mc:n och naturen för att överleva. Vi fick ta oss över floder, genom svår terräng och över smala broar av dålig standard. En av dem är 530 meter lång och 17 meter hög och går över Vitim River och när vi skulle köra över den var det lite nervöst för bron saknar nämligen räcken!
Allt gick dock bra och förutom fem punkteringar, en sönderbränd koppling, lite magsjuka och en nästan-kollision klarade sig Staffan utan några allvarigare missöden. Men vid ett tillfälle på väg österut kunde det ha gått riktigt illa med honom.
Gastuben exploderade
– Plötsligt hörde jag en smäll när jag mötte en lastbil. Jag trodde den kom från den, men så fick jag se hur killarna stannade och började plocka grejer som låg utspridda på vägen. När jag tittade åt sidan såg jag att min sidoväska var helt vidöppen.
– Det visade sig att gastuben som låg där hade exploderat och flugit i väg en bra bit. Primusköket blev förstört, ett underställ brann upp, men tältet som jag sov i under drygt 40 av de 59 dagar klarade sig precis, berättar Staffan Johansson.
På grund av se stora avstånden gällde det att planera bensininköpen för att ingen skulle bli stående med soppatorsk längs vägen. Men det var inte överallt som det fanns bensin med västerländsk oktanhalt.
– I Mongoliet låg det på 80 oktan och det gjorde att mc:n blev lite slö. Men för att undvika problem hade vi tagit ur katalysatorerna.
Körde drygt 40 mil om dagen
Trion åt en del längs de vägkrogar som fanns, men de flesta dagarna åt de medhavd mat. Det var påsar med torkad mat, mycket grytor som de värmde på ett spritkök.
– Men även om vi försökte äta bra under resan, var det ganska jobbigt att sitta och köra 40–45 mil om dagen i två månader som det blev i snitt. Vi svettades mycket i värmen och när jag kom hem och vägde mig hade jag gått ner åtta kilo.
– Det värsta under resan var myggen. Det fanns enorma mängder och även om vi hade mygghattar på oss blev vi stuckna mycket på händerna och halsen. Därför och för att kunna tvätta oss ordentligt försökte vi bo på hotell eller motell åtminstone en gång i veckan.
Vad säger dem du känner om att du ger dig i väg på sådana här långresor på motorcykel?
– De tycker nog att jag är lite galen, men själv tycker jag det är häftigt. Och föräldrar och vänner kunde följa oss på vår blogg och även via GPS-tracking.
Kan du tänka dig att göra en liknande resa igen?
– Absolut. Det vore kul att köra Trans American Trail som korsar USA längs småvägar och det finns en likadan led i Kanada. Rally Mongoliet och Rally Tunisen är andra spännande resor som jag skulle kunna tänka mig att göra.
