De tog taxi från Torsby till kriget i Kongsvinger

Pål Montgomery Påhlson och Jan Danielsen träffades på Lundsberg Skola. Pål kom från Rottneros, han var son till den legendariske brukspatronen Svante Påhlson. Jan hade vuxit upp på Kinnekulle i Västergötland, hans pappa blev så småningom chef för Uddeholmsbolaget.

– Somrarna 1938 och 1939 var jag i Tyskland för att lära mig språket, berättar Jan Danielsen. Jag såg alla trupptransporter och hur man skar ner järnstaket som skulle smältas ner för att bli till vapen. Jag var övertygad om att det skulle bli krig.

De första dagarna i december 1939, när Jan var tillbaka i Sverige och studerade på Handelshögskolan i Göteborg, gick Röda armén till anfall mot Finland. Vinterkriget hade börjat, För Jan var det närmast självklart att lämna skolan och anmäla sig till den svenska frivilligkåren. Han blev transportofficer i Torneå.

Även Pål for till Finland. Han skjutsades över gränsen av sin far och blev efter en kort utbildningsperiod i vintertjänst placerad som befäl vid en jägarpluton vid fronten. Påls två systrar fanns också i Finland.

Vinterkriget blev kort för Pål, Jan och de 8 000 andra frivilliga. Redan 13 mars blev det fred på hårda villkor. Men så blev det i stället 9 april 1940 då Hitlers krigsmakt överföll det neutrala Norge. Alla svenskar skulle hem till sina regementen så fort som möjligt.

Av hänsyn till de hotfulla tyskarna hade regeringen förbjudit svenskar att ställa upp för Norge. Men Pål och Jan tyckte att Norges sak var deras precis lika mycket som Finlands sak hade varit det.

– Jag sökte upp generalstabskapten Åkerman vid Milostaben i Skövde, berättar Jan Danielsen. Jag frågade honom vilka följder ett avvikande till Norge skulle få.

– ”Tio dagars rumsarrest” blev svaret. Och sedan: ”Lycka till”.

Redan samma kväll satt de iklädda den svenska frivilligkårens uniformer på tåget norrut. Tidigt på morgonen kom de till Torsby. En landstormskapten övertalades att ge dem en passersedel och sedan for de med taxi till Kongsvinger.

”Vi lämnade nu ordning för kaos” konstaterar Jan Danielsen i de minnen han skrivit ner och som finns publicerade i boken om K3, Livregementets husarer.

Tyskarna tryckte på hårt. I Kongsvinger gällde valet kapitulation eller fortsatt motstånd för norrmännen. På eftermiddagen anlände ett norskt kompani som retirerade efter hårda strider vid Skarnes där även flera svenska frivilliga hade deltagit.

– Pål och jag frågade om vi fick stanna i Kongsvinger. Vi ville tömma mackarnas bensinlager så att de inte skulle falla i tyskarnas händer och vi ville också spränga bron över Glomma.

– Men vi fick avslag. Kompanichefen tyckte nog att vi inte fick ta bensin som tillhörde någon annan.

I stället anslöt de sig till kompaniet och följa med norrut till Elverum för reorganisering. Dagen därpå avancerade man söderut igen och fick tillskott av de svenskar som varit med vid Skarnes.

Ytterligare en dag senare träffade man på tyskarna vid Roverud där vägen från Torsby ansluter till stora vägen längs Glomma. Här stötte man ihop med tyskt infanteri. Striden blev kort men hård.

– Det var en av de blodigaste striderna under den tyska invasionen, berättar Jan Danielsen. Av 60-80 man i kompaniet stupade 13. Även tyskarna led svåra förluster.

De överlevande drog sig undan, många till Sverige. Men Pål och Jan och deras pluton tog sig via Elverum över till Trysil. Våren 1940 var sen, till och med senare än under innevarande år, så det blev till att pulsa i den djupa snön när de inte lyckades rekvirera någon lastbil.

I Trysil träffade de på en friskara under befäl av en svensk finlandsfrivillig. Stämningen blev något uppjagad. Pål och Jan beskylldes för att vara i tyskarnas tjänst och svensken hotade skjuta dem.

I stället tilläts de lämna den norska armén.

– Vi bestämde oss för att ta oss norrut där det skulle finnas engelska trupper, berättar Jan Danielsen. Vi åkte skidor över sjön Femunden och kom fram till Röros mellan norsk och tysk trupp. En bro över Glomma flög i luften framför oss och vi tvingades vada över i det kalla vattnet.

I Åndalsnes kom de ifatt de retirerande brittiska trupperna. Efter en del misstänksamhet accepterades de av britterna och fick tjänstgöra som tolkar.

Tyskarna tryckte på hårt och bombade både Åndalsnes och Molde sönder och samman.

– En brandbomb slog ner bara några meter från mig, minns Jan Danielsen.

Från Molde evakuerades de med ett brittiskt trupptransportfartyg till flottbasen Scapa Flow vid Orkneyöarna. Där fick de direkt gå över till en jagare som tog dem och den norska sjökrigsledningen till Nordnorge där kampen mot tyskarna fortfarande pågick.

Pål och Jan ”stoppades in” i ett norskt regemente, de ställdes i spetsen för var sin pluton. Här uppe i norr var de tyska styrkorna hårt trängda alldeles intill den svenska gränsen.

Dagen var den 14 maj, precis en månad efter att Pål och Jan lämnat sitt regemente. Uppgiften blev att inta en höjd som heter Näverfjället.

– Vi anföll i var sin riktning, berättar Jan Danielsen. Snart flydde tyskarna men Pål uppmärksammade inte att ett par av dem blev kvar. När han kröp fram för att skjuta på de flyende tyska bergsjägarna träffades han i huvudet av ett dödande skott.

Pål Montgomery Påhlson begravdes först i Norge men hans stoft flyttades senare till Sunne.

För Jan Danielsen fortsatte kriget ytterligare fyra veckor. Tyskarna var hårt trängda och den 7 juni pågick hårda strider på båda sidor om gränsen mellan Norge och Sverige.

– Fast jag gick över och bad om ursäkt för att vi hade överskridit gränsen.

Två dagar senare, den 9 juni, kapitulerade norrmännen sedan de brittiska, franska och polska styrkorna dragits tillbaka. För Jan Danielsen återstod bara att ta sig hem igen för att ställas inför krigsrätt.

– Jag blev frikänd, säger han. Men om de verkligen velat hade de nog kunnat bura in mig.

Pål Montgomery Påhlson och Jan Danielsen var inte de enda svenskar som sökte sig till Norge efter 9 april. Exakt hur många de var vet man inte men siffran 300 har nämnts. Kanske så många som sex stupade.

Samtidigt som Pål och Jan lämnade Kongsvinger fanns där ett kompani för försvar av den gamla fästningen under ledning av den till norsk kapten utnämnde svensken Gösta Benckert, många år senare känd som expert på militära uniformer och utmärkelser i ett frågesportprogram på tv. Kompaniet bestod mest av norrmän som varit frivilliga i Finland. Bland dessa fanns Max Manus, som det nyligen gjorts en spelfilm om, och Shetland-Larsen som också förblev motståndsman under hela ockupationen. Vidare även Johan Christie som slutade som norsk general.

Längre norrut fanns en annan grupp med bland andra den senare så berömde fotografen Christer Strömholm och charkuteriarbetaren Conny Andersson från Stockholm, tidigare frivillig i både Spanien och Finland. Andersson sårades av en tysk kula. Honom får vi träffa igen i en annan artikel som publiceras om fyra veckor.