Johan måste lära sig att leva med en tumör i huvudet
HELG: Fotbollslöftets tuffa väg tillbaka efter att ha fallit ihop
Vid operationen kunde ”en hel del” av tumören tas bort – och hoppet om ett fortsatt (fotbolls)liv tändes igen.
– Men jag måste lära mig att leva med att den del som är kvar kan förändras och bli farlig, säger han. Med anledning av sjukdomen har jag insett att det inte går att tänka negativa tankar utan passa på att leva här och nu.
;)
Foto: Hanna Isaksson [Förstora]
;)
Foto: Hanna Isaksson [Förstora]
;)
Foto: Hanna Isaksson [Förstora]
;)
Foto: Hanna Isaksson [Förstora]
20-årige Johan Persson, som de två senaste åren varit en av de bästa spelarna i KB Karlskogas division 2-fotbollslag, hade varit på en sportpub i Örebro och sett den dramatiska guldstriden i fotbollsallsvenskan.
När han var på väg hem efter matchen mellan Göteborg och AIK stannade han och kompisarna till för att handla mat.
Då föll han ihop och låg avsvimmad i cirka två minuter.
– Jag vaknade upp på golvet och hade mina kompisar samt två ambulansmän bredvid mig. Allt var svart. Jag hade ingen aning om vad som hänt och kunde inte ens säga mitt efternamn. Min spontana känsla var att försöka resa mig och gå hem – men som tur var kördes jag till akuten på sjukhuset i Örebro.
Efter den första undersökningen fick han beskedet att han kunde ha drabbats av epilepsi men det uteslöts inte att det bara var ett krampanfall.
Tumör
När han röntgats upptäckte läkarna en förändring i hjärnan: antingen en förkalkning eller en tumör.
– När jag hörde ordet tumör blev jag jätteorolig. Det kändes fruktansvärt att inte kunna planera för någonting framåt. Inte för studierna, jag läser företagsekonomi på Örebro universitet, inte för jul- och nyårshelgen och inte heller för fotbollen. Inte för någonting.
Det konstaterades senare att det var en tumör som satt på vänster sida.
– Det var en vidrig tid.
Operationen skulle utföras i Uppsala, drygt tre veckor efter att han fallit ihop.
– När jag låg och väntade på att bli körd till operationen, då alla förberedelser var gjorda, fick jag reda på att operationen flyttats en dag eftersom det kommit in akuta fall. Då var det bara att försöka ”ladda om” mentalt och göra sig redo igen. Jag lyckades, faktiskt, somna riktigt snabbt den kvällen.
En bit kvar
På grund av att tumören satt så till att synen och motoriken kunde ha skadats om hela tagits bort fick läkarna lämna kvar en bit.
– Först trodde jag att läkarna sade, det var innan jag vaknade till ordentligt, att man inte fått bort mycket alls. Efter ytterligare en tid förstod jag att det gått bättre än så. ”En hel del” hade kunnat tas bort vilket i det läget var ett positivt besked för mig.
Johan Persson var uppe redan dagen efter operationen och klarade sig på egen hand vilket förvånade personalen.
– Jag har säkert fotbollen att tacka för att jag kunde hämta mig så snabbt. Det slogs fast att jag hade värden som en elitidrottsman.
Allt kändes bra och efter en vecka flyttades han till Universitetssjukhuset i Örebro. Det var en onsdag, två veckor senare var det sagt att han skulle få svar på h u r farlig tumören var.
– Men det tog bara två dagar innan besked kom. Naturligtvis var det oroligt innan dess men jag fick ändå ett ganska positivt svar. Tumören bedömdes på en skala från ett till fyra, där fyra är den mest svårartade. Min tumör var av grad två, relativt snäll.
"Enorm lättnad"
Det hade pratats om strålbehandling alternativt cellgifter. Nu var beskedet att inget av det behövdes.
– Det var en enorm lättnad. Jag hade befarat det värsta men nu kunde jag se framåt och börja hoppas igen. Utan tvekan var det den bästa julklapp jag kunde få, det bästa besked jag någonsin tagit emot.
Vetskapen om att tumören kan förändras har gjort att han tänker annorlunda än tidigare.
– Jag har blivit starkare som människa. Jag försöker leva i nuet och göra allt jag vill. Det gäller att passa på och inte skjuta upp saker som man känner att man vill göra. Jag känner också att jag sätter värde på allt som jag tidigare tog för givet på ett annat sätt.
Hur påverkades du under sjukdomstiden av att en kompis till dog för drygt tre år sedan efter att ha kämpat mot cancer?
– Han fick flera tumörer i kroppen men svarade jättebra på behandlingen. Alla tumörer visade sig vara borta. Men han hade en oerhörd otur. När han var inne för en efterbehandling drabbades han av blodförgiftning. Eftersom han var svag på grund av den sjukdom han såg ut att övervinna dog han av det i stället. Jag tänkte förstås mycket på det men egentligen tror jag att det hjälpte mig, om man kan säga så. För jag kunde väl inte ha samma oflyt som han hade.
Vet du hur länge du haft tumören innan den upptäcktes, har du fått några sådana signaler?
– Nej. Läkarna har berättat för mig att jag kan haft den i tre år, eller fem eller åtta – ingen vet säkert. Jag hade i och för sig under det senaste året känt av att högerarmen ”somnat”, 20–30 sekunder per gång, men det gick över av sig självt. Och att en kroppsdel ”somnar” har säkert de flesta drabbats av vid något tillfälle utan att det var något farligt.
– Det är, så här i efterhand, en otäck känsla: tänk vad jag gått omkring med i huvudet - och tänk hur illa det kunde ha gått. Däremot försöker jag låta bli att fundera över: tänk hur illa det kan bli om tumören förändras – eller hur illa det kunde ha blivit om det visat sig att tumören varit farligare än den var. Det går inte att leva ett normalt liv med sådana oroskänslor så för mig handlar det om att koppla bort i möjligaste mån. Jag tycker att jag lyckas riktigt bra med det.
Löptränar igen
Vid nyår, en dryg månad efter den cirka tre timmar långa operationen och rehabiliteringen, var han igång och löptränade.
– Naturligtvis kändes det tyngre än vad det gör normalt sett när man sätter igång efter ett uppehåll men ändå förvånansvärt bra. Jag hoppas komma igång fullt ut med fotbollen under säsongen men är medveten om att det gäller att skynda långsamt med tanke på vilken stor operation jag trots allt genomgått. Varje litet framsteg ger mig stor glädje och tillfredsställelse och jag njuter varje sekund av att få träffa mina lagkompisar, som var ett starkt stöd för mig under sjukdomstiden, och få leva ett normalt liv igen efter en hemsk och jobbig tid som jag ändå stärkts och förhoppningsvis förändrats till det bättre av.
Säger Johan Persson och berättar nöjt att ”jag i måndags var med i en passningsövning och kände på en boll för första gången på mycket, mycket lång tid”.
Att det var stort för hans del – ja, det märks tydligt!
Smeknamn: Inget speciellt men de flesta säger Persson i stället för Johan.
Ålder: 20 år.
Längd: Knappt 180 centimeter.
Vikt: 72 kilo.
Yrke: Studerar på Örebro universitet.
Familj: Mamma, pappa, bror och två systrar.
Bor: I en lägenhet i närheten av Örebro universitet.
Kör: Kia Ceed – men den får för tillfället vila eftersom jag inte får köra bil igen förrän i början av november efter att jag fått krampanfallet och fallit ihop.
Tidigare klubbar: Laxå IF och Degerfors IF.
Intressen: Fotboll, innebandy, paintball, resor och kompisar.
Bästa idrottsminne: När jag var med och vann division 4 hemma i Laxå.
Sämsta idrottsminne: Nu, då jag inte kunnat träna något alls.
Idrotter du sysslat med: Fotboll, paintball och ”skojbandy”.
Favoritmat: Plankstek.
Lyssnar på: Det mesta.
Senast lästa bok: Economics haha
Världens bästa idrottare genom tiderna: Fotbollsspelaren Roberto Carlos.
Sysslar du med om tio år: Det tar vi som det kommer, förhoppningsvis är jag fotbollsproffs då.
Semesterdröm: Luffa runt i världen en längre tid.
Person du ser upp till: Andreas ”Burra” Bourelius.
