Han är Fleksnes och Albert & Herberts pappa

Egentligen hade Bo Hermansson tänkt att bli ingenjör, men för så många i underhållningsbranschen ställde deltagandet i studentteatern till det samband med yrkesvalet.
– Jag är uppväxt i Jönköping och pluggade vid Göteborgs universitet i början av 1960-talet och arbetet med pjäserna ledde till att jag fick in en fot på tv i stan som höll på att byggas upp. Man var inhysta i några träbarracker på Delsjövägen intill tv-huset som just höll på att byggas.
– På den tiden fanns det ju bara en kanal och vi sände allt från nyheter till barnprogram och en del länkades som riksprogram till Stockholm. Det var verkligen en allsidig grundutbildning och samtidigt kom jag in i artistvärlden och fick kontakt med storheter som Gösta Bernhard, Karl Gerhard och Åke Söderblom, berättar Bo Hermansson.

Nöjeshistoria

Vi sitter i hans kontor, ett gårdshus intill villan i Dalslandsskogarna som han och norska hustrun Marianne haft sedan 1977.
Väggarna är fulla av nöjeshistoria, här finns mängder av tavlor och affischer med framgångsrika tv-serier och teateruppsättningar. Ner på oss tittar storheter som Sten-Åke Cederhök, Tomas von Brömssen, Rolv Wesenlund, Aud Schönemann, Magnus Härenstam, Susanne Reuter och Robert Gustafsson.
En affisch är på det härliga Jubel i Buskengänget tagen någon gång på 1980-talet då de fortfarande turnerade runt med sin patenterade humor.

Hård kritik i början

När startade det där samarbetet?
– Det var i slutet av 1960-talet. Men kritiken var hård i början. ”Ni kan inte ha två feta människor på scenen samtidigt” och då tänkte man på Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt. Vi fick därför bara göra två tv-program på prov, men det räckte för att göra succé och det spelades med tiden in flera omgångar för tv.
Ansågs inte det här som tillräckligt fin kultur på den tiden?
– Nej, då delade man på den folkliga och den fina teatern och det tror jag hängde med på Scenskolan länge. I mitten av 1980-talet när jag gjorde en dokumentär om Sten-Åke Cederhök berättade han att han aldrig blivit erbjuden att föreläsa där om den komiska genren. Han om någon hade verkligen den komiska timing som är så viktig för att lyckas.

Engelsk förlaga

De flesta förknippar väl mest Sten-Åke med rollen som skrothandlaren Albert Karlsson från Haga i Göteborg. Varifrån kommer manuset till Albert & Herbert?
– Förlagan var engelsk och gick under namnet Steptoe and Son och sedan översatte jag det och regisserade de första sex avsnitten som sändes 1974. Då var det skådespelaren Lennart Lundh som gjorde rollen som Herbert, men när han inte kunde vara med i nästa omgång fick jag tips om att Tomas von Brömssen som då jobbade på Göteborgs stadsteater kunde vara en tänkbar efterträdare. Och när Tomas och Sten-Åke mötte varandra var det kärlek vid första ögonkastet. Totalt blev det 28 avsnitt, en julkalender och två teaterföreställningar med Albert & Herbert under åren.

Mer liv i dialogen

Programmen spelades in i en studio med publik. Varför det?
– Det var inte primärt för skrattens skull, utan för att skådespelarna skulle veta att ”nu gäller det” och för att få mer liv i dialogen. Spelar man in för en publik blir det ett samspel med dem och både Sten-Åke och Tomas kom mer till sin rätt då. Och det är först då man får den riktiga värmen mellan skådespelarna. Varje avsnitt var från början 40–45 minuter lång, men klipptes sedan ner till en halvtimme.
Varför tror du att Albert & Herbert blev en sådan succé och fortfarande lever kvar i folks minnen och nu även finns utgiven på dvd?
– Därför att den handlar om allmänmänskliga konflikter mellan föräldrar och barn. De är tidlösa och när man tillför humor kan det bli rätt bra underhållning.

Radarpar

Redan några år innan Albert & Herberts succé hade du givit dig av till Norge för att göra humor med ett riktigt radarpar. Berätta!
– I slutet av 1960-talet hade jag fått en förfrågan om att göra några sketchprogram med Harald Heide Steen och Rolv Wesenlund och efter att de första programmen spelades in i Göteborg flyttade vi över till NRK i Oslo och det gjorde även jag på det privata planet. Där blev jag kvar i fem, sex år och under den tiden träffade jag även min fru Marianne.
Samarbetet med Wesensteen resulterade bland annat i den odödliga tandläkarsketchen där frågan var om ”Volvo sonett är svensk eller italiensk” och Bo Hermansson och Rolv fortsatte sedan att jobba ihop. Snart dök figuren Marve Fleksnes upp, denne antihjälte som blivit så älskad.
Vem var förebilden?
– Vi hade bestämt för att vi ville göra en sitcom med halvtimmesavsnitt. Men på den här tiden,1971, var det ett ovanligt koncept i Norden så därför for jag till London och satte mig BBC:s stora manusarkiv och började leta. Och där hittade jag något som hette Hancocks' Half Hour skriven för skådespelaren Tony Hancock av manusförfattarna Ray Galton och Alan Simpson som senare även gjorde Steptoe and Son som blev till Albert & Herbert.
Året därpå sändes den första omgången av Fleksnes fataliteter och Marve och Modern, Rolv Wesenlund och Aud Schönemann roade med tiden stora delar av de norska och svenska folken och med tiden blev de som ett gammalt gnälligt gift par.
Beskriv dem som skådespelare.
– Rolv är en briljant komiker som precis som de bästa har en utpräglad känsla för situationen. Som gammal jazzmusiker har han ett musikaliskt förhållande till ett manus och tar ibland chansen att improvisera. Då och då har jag utnyttjat det för att sätta andra skådespelare ur balans och få en mer levande dialog. Aud var lika skicklig och hade en fantastisk timing.
1985 kom Bo Hermansson med den helt egna serien Röd snö där Tomas von Brömssen gjorde rollen som den lite bortkomne Evert Lind som jagade spioner i gränstrakterna under andra världskriget.

Hitchcockinspirerad serie

Hur kom serien till?
– Eftersom jag bor i Dalsland och på den tiden hela tiden tänkte på samproduktioner med Norge var det naturligt att förlägga handlingen till ett pensionat i Nössemark. Det var en lite Hitchcockinspirerad serie med klassiska cliffhangers i slutet på varje avsnitt och eftersom jag kände Tomas var det lätt att ge honom en av huvudrollerna.
Ytterligare en stor komediframgång blev det med Fredrikssons fabrik med Magnus Härenstam som den svenske klädfabrikören med sin ofta strejkande norska personal blev det på 1990-talet. Också det efter en engelsk förlaga som även blev film med Bo Hermansson som manusförfattare.
Vad är hemligheten bakom alla dina succéer?
– Ja du, det är nog en kombination av tur och intuition. Komedier som floppar är ofta konstruerade serier. Det går nämligen aldrig att spekulera i humor. Det måste vara gjort med hjärta och äkthet. Själv har jag bara haft mig själv som referens när jag skrivit och regisserat något, men det verkar som det jag tycker stämmer ganska bra med vad folk tycker är roligt.

Inte två one-liners på varandra

Har du några knep för att lyckas?
– Nej, det finns egentligen inga knep, men en sak man ska tänka på är att det inte får finnas två one liners efter varandra. Då får man offra det ena. Annars är det här med humor som vilket hantverk som helst och det är inte lättare att göra underhållning än Strindberg eller Shakespeare, men det tror nog folk. Antingen skrattar folk eller inte och jag kan inte säga att de har fel om de inte gör det. Humor måste man verkligen ta på allvar.
1999 fick Bo Hermansson ta emot Svenska humorpriset för sina gärningar och sade så här efter prisutdelningen: ” Det är roligt att inte bara artisterna uppmärksammas, utan även vi som jobbar bakom artisterna, vi som ska tukta i rabatterna”.
Tomas von Brömssen kallade honom då en komikingenjör.
– Det är han som är hjärnan bakom de roligaste situationskomedierna. Han är en mästare på att bygga en föreställning och ett väldigt bra bollplank.
Själv beskriver sig Bo Hermansson som jättetråkig privat och säger att han inte är någon sällskapsmänniska.
– Att jag hamnade i humorbranschen beror kanske på att jag själv är så allvarlig. Jag dras inte heller med i skratten och det märkte Harald Heide Steen under vår första repetition tillsammans med Rolv Wesenlund. Harald blev mer och mer frustrerad över att jag inte skrattade och sade till slut: Bosse är inte rolig! medan jag lätt leende och sakligt satt och analyserade sketchen!

Mer aktuell än någonsin

I fjol fyllde Bo Hermansson 70 år, men han har inga som helst planer på att dra sig tillbaka. Istället är han mer aktuell än någonsin.
Sedan ett antal år tillbaka gör han stor succé som regissör och ibland även producent för många av de stora privatteatrarnas komedier i Stockholm.
2006 hade du premiär för Singin' in the Rain på Oscars som fortfarande går där och i fjol höst gick ridån upp för musikalen Rivierans guldgossar på Cirkus med bland andra Susanne Reuter och Robert Gustafsson. Båda är nya stora framgångar.
Vad är det som gör att du fortfarande håller på?
– Lusten. Så länge det är roligt kommer jag att fortsätta. I kreativa yrken håller man på till man dör. För mig går jobbet och det privata ihop. Andra har en hobby, jag har det här och det känns som man för den folkliga kulturtraditionen vidare.
– Men det som har förändrats lite grann är väl att man med åren har lite längre startsträcka. Och så växer kraven på en själv. Samtidigt har jag ju med mig en del erfarenhet i bagaget och så länge lusten är större än ångesten fungerar det... Det gäller bara att alltid vara 100 procent förberedd och aldrig gå till jobbet utan att ha gjort hemläxan. Det är skönt när väl en premiär är gjord, men sedan får man
aldrig känna sig nöjd när föreställningarna är igång. Helt i mål kommer man aldrig.