”Religionen ska hållas på mattan”

Dilsa Demirbag-Sten föddes i Kirvan, en liten kurdisk bergsby i östra Turkiet. Där kändes det som om tiden stod stilla, och avvikelser från normerna tilläts inte, berättar hon i sin självbiografiska bok Stamtavlor.
Men familjen bröt upp från vardagen i byn, packade väskorna och flyttade till Sverige. Våren 1976, när Dilsa var sex och ett halvt år gammal, kom familjen till sitt nya hemland.
Efter att ha vuxit upp i Uppsala och Karlstad har Dilsa Demirbag-Sten, nu 38 år, gjort sig känd som journalist och debattör, särskilt i frågor som rör kvinnors rättigheter, integration och hedersrelaterat våld. Hon är en övertygad individualist och lever ett hektiskt liv.
– I morse gick jag upp klockan halv sju, åt frukost och läste tre-fyra tidningar. Sedan skrev jag på ett tal som jag ska hålla. Nu intervjuas jag av dig, sedan ska jag på en paneldebatt och därefter på en representationsmiddag med utrikeschefen på Washington Post. Och så ska jag hinna förbereda ett föredrag på Beckmans, där jag ska undervisa om demokrati kopplat till identitet, säger Dilsa Demirbag-Sten när NWT träffar henne i Stockholm.
Stamtavlor, som kom häromåret, handlar om ditt kurdiska arv. Varför valde du att skriva boken?
– Jag ville få ut mycket inom mig. Jag skrev först dagboksanteckningar, som sedan blev en bok. Jag skrev till ett förlag och de var intresserade. Det har varit en lång process, med många resor.
Vad minns du av dina första år i Turkiet?
– Jag minns mycket. Det är lustigt det där, vissa människor förtränger det hemska men jag har ett nästan filmiskt minne av den tiden. Det är ett sätt att bearbeta, att spela upp händelserna om och om igen. Jag var ändå skyddad från mycket hemskheter, tack vare min mormor, men det var en hemsk barnmiljö.
Reser du tillbaka och besöker dina gamla hemtrakter ofta?
– Nu har jag inte varit där sedan i somras, men i vanliga fall blir det två-tre gånger per år. Jag känner en hatkärlek till Turkiet som land. Jag är djupt förälskad i Istanbul, där möts allt, både öst och väst och olika religioner.
Vad har du fått för intryck när du har besökt din gamla hemby?
– Jag känner igen allt, det har inte förändrats på något sätt. Alla som följer med mig tycker att det är ofattbart att jag kommer därifrån, det är en helt annan värld. Det positiva med att vara där är förknippat med vissa personer som finns där, min mormor till exempel.
Ser du dig som svensk eller kurd?
– Både det svenska och det kurdiska är delar av mig. Men i min identitet är det inte nationaliteten jag landar i.
Du växte upp i Uppsala och senare, under tonåren, i Karlstad. Hur skulle du beskriva uppväxten?
– Ja, jag var i Uppsala till årskurs nio och sedan bodde jag i Istanbul ett år innan jag flyttade tillbaka till familjen i Karlstad. Jag minns att min syster Dilba skulle visa mig stan. Vi gick en kort bit, och så sade hon att 'det var Karlstad'. Jag trodde inte att det var sant, att det var så litet! Jag kunde inte relatera till det här. Vi var bland de första invandrarna och jag minns att jag fick frågor som 'är du zigenare?'. 'Nej, jag är kurd', sade jag. 'Jamen är inte det samma sak då?'... Och så spelades det Tomas Ledin överallt... Jag kände det som om jag hade hamnat bland barbarer.
– Min klass var väldigt rar, men man kände av skillnaderna till exempel när det gällde kulturreferenser. Vi har alltid haft ett politiskt engagemang och stort kulturintresse i min familj, men i Karlstad kändes kulturlivet eftersatt, stan var väldigt centrerad kring bandy och ishockey då. I dag tycker jag ändå att Karlstad är en ganska vacker stad, med allt vatten, och jag tycker att kulturlivet har förbättrats.
Varför flyttade ni till Karlstad?
– Mina föräldrar var trötta på att städa på Akademiska sjukhuset i Uppsala, så de bestämde sig för att starta en pizzeria. I Uppsala fanns det redan pizzerior, så de bestämde sig för att åka någonstans som saknade pizzerior. De startade Norsbrogrillen, och sedan öppnade de pizzerior även i Kil och Åmål. De jobbade nästan dygnet runt.
Sedan flyttade du till Stockholm, varför?
– För att studera, och sedan fick jag ett skivkontrakt med ett skivbolag. Men de tyckte att jag var oseriös. Jag sjöng bara för att det var kul, jag hade ju studierna och jobbade dessutom deltid med att servera. Jag hade inte samma drivkraft som Dilba. Så det blev aldrig någon skiva. Däremot vet jag att Max Martin sitter på en demoinspelning, som jag hoppas inte dyker upp någonstans...
Du är ju inte den enda i familjen som har blivit ett känt namn. Dilba har haft framgångar som musiker och Dilnarin (också syster) har bland annat varit dansare åt E-Type. Hur kommer det sig att ni är flera i familjen som har lyckats?
– Det handlar om drivkraft, och om extremt hårt arbete. Många har drivkraften, men är inte beredda att offra så mycket. När mina vänner festade och roade sig under helgerna, då jobbade jag. Jag ville få ihop pengar för att kunna plugga och flytta.
Den kurdiska kultur du beskriver i Stamtavlor låter hård, särskilt för kvinnor. Du skriver att 'ingen får avvika från normerna'. Vad har gett dig styrkan att bryta mot normerna?
– Flytten till Sverige gjorde det lättare. Jag har haft rena semestern jämfört med många kurdiska flickor, så jag ska inte klaga.
Du sitter i regeringens globaliseringsråd, tillsammans med fem ministrar och med näringslivstoppar som Marcus Wallenberg och Carl-Henric Svanberg och fackföreningsledare som Wanja Lundby-Wedin. Hur trivs du i sällskapet?
– Bra. Alla tycker inte lika, men alla är begåvade och insatta. Och lågmälda, måste jag säga. Det handlar inte så mycket om dem och deras företag, det verkar som om ambitionen är att tänka på hela landet, inte att lobba för den egna organisationen.
Vad gör ni konkret i rådet?
– De skickar information till oss, så att vi ska vara pålästa. Fan, vad de skickar grejer till oss! Det är en bra skola för min del, jag har inte alltid varit insatt i näringslivsfrågor. Sedan bjuds det in föreläsare, vi får föreläsare i världsklass, och när vi har tillgodogjort oss all information bidrar vi i diskussionerna med våra olika synsätt. Ett diskussionsämne kan till exempel vara om staten ska gå in specifikt och ge forskningsanslag till vissa områden eller inte.
Hur känner du inför ordet globalisering, vad innebär begreppet för dig?
– Utbyte av kunskap och varor. Kommunikation. Det handlar om handel, men också om människors nyfikenhet att vilja åka till andra länder. Globaliseringen möjliggörs av informationsflödet, och ger ökad kunskap och rikedom. Förhoppningsvis stärker globaliseringen också demokratiseringsprocesser.
Ser du några risker?
– Ja, risker för miljön, förstås. Terrorhotet ser jag också som ett stort hinder, med islamismen som ett stort hot, precis som andra totalitära idéer.
Hur vill du bemöta islamismen?
– Det finns olika sätt. Mycket sköts av de regelverk vi har, polisiärt och militärt. Men man måste i olika sammanhang också stötta demokratiska krafter. Tolerans mot intolerans föder i förlängningen ännu mer intolerans. Där ser jag slöjan som ett klassiskt exempel. Om man tillåter att några ungar bär slöja kan det låta tolerant, men frågan är om man då förstår innebörden, om man förstår hur slöjan skapar könssegregering?
– Jag ser alla religioner på samma sätt – islam, judendom, kristendom... Jag är för religionsfrihet, men jag tycker att religionen ska hållas på mattan, jag har svårt för tanken att religionen ska ha en politisk roll.