Britta tvingades ta ner tempot

Britta öppnar dörren till den röda lilla stugan som ligger på föräldrarnas gård utanför Kil, där hon bott permanent sedan i höstas.

Det var då hon avbröt studierna i juridik och påbörjade medicineringen och resan mot att bli frisk.

Det som behövdes var vila.

– När jag accepterade att jag var sjuk sov jag i en månad. Nu är det skönt att bara vara hemma, jag älskar Värmland! Jag är en riktig bondtös och kan både köra traktor och lasta hö, säger hon.

Uppväxt på landet

Britta Forsberg är uppväxt på landet och med en pappa som nyligen blivit kommunalråd för Centerpartiet i Kil är det kanske inte så konstigt att intresset för politik väcktes tidigt.

Redan som 14-åring gick Britta med i Centerns ungdomsförbund, CUF, något som tog henne till plats nio på listan över riksdagskandidater i Stockholm 2002.

– Jag flyttade till Stockholm som 20-åring när jag sökte och kom in på Calle Flygares teaterskola, berättar hon.

– Då hade jag spelat Sola i Karlstad på företagsfester och events i tre år redan, och teaterintresset började ta över mer och mer.

Någon riksdagskarriär blev det inte för Britta.

Centerpartiet i Stockholms stad fick inte ett enda mandat, vilket inte är något hon sörjer i efterhand.

– Jag märkte att jag inte brann lika mycket för politiken som Annie och Frederick (Lööf och Federley, reds anm). Annie och jag träffades på någon stämma för hundra år sedan. Vi drogs lite till varann och blev snabbt kompisar, kanske för att vi båda är rödhåriga, skrattar Britta.

Statist och jurist

Politiken lades alltså på hyllan och i stället styrdes kosan mot Uppsala och juridikprogrammet, främst som något att falla tillbaka på om skådiskarriären inte tog fart.

– Jag jobbade mycket som statist, samtidigt som jag pluggade. Bland annat var jag med i såporna Hotell Seger och Nya Tider, om nu någon minns dem, ler Britta.

Det fortsatte trilla in fler och fler skådespelarjobb allteftersom hon lärde känna fler rollbesättare.

När det söktes efter en dansbandssångerska till en serie om det fiktiva dansbandet ”Skraperz” för Svenska Spel passade Britta perfekt in i rollen. Och nu blev hon plötsligt igenkänd på stan.

– Det var så overkligt, jag blev nästan paranoid. Tänkte ”har jag något i näsan?” när folk tittade och viskade. Man fick en inblick i hur det måste vara att vara känd och det är ju på gott och ont, säger hon.

Alltid trött

I samma veva började Britta känna sig konstant trött och frusen. Hon kunde sova hur länge som helst och började gå i terapi för depression, men ingen förstod hur symptomen hängde ihop.

Britta fortsatte i samma höga tempo som förut. Hon tog ett sabbatsår från studierna och reste till USA och San Fransisco State University, där hon pluggade teater på heltid.

– Det var förstås en omställning. Första gången jag skulle spela upp en monolog på engelska fick jag total blackout och glömde bort alla ord. Men sedan vande man sig och jag fick flera huvudroller i universitetsteaterns uppsättningar. Nu tycker jag nästan det är skönare att spela på engelska.

Kroppen sa ifrån

Väl tillbaka i Sverige fortsatte livet som vanligt i högt tempo. Hon gjorde praktik på en advokatbyrå men kroppen sa ifrån.

– Till slut kom en kompis som pluggar till läkare på att det kunde vara något allvarligt fel. Förmodligen har jag varit sjuk i tio år utan att inse det. Det är sköldkörteln som slutat producera hormon och jag var till slut alldeles svullen i ansiktet.

Studierna avbröts och Britta landade hemma hos sina föräldrar i Nolby. Hon påbörjade behandlingen med hormonpreparatet Levaxin och fick stränga order om att ta det lugnt.

– Nu får jag äta medicin resten av livet, men hellre det än att må som jag har gjort. Det som kan kännas dumt är väl att jag sökte hjälp ungefär sju år för sent.

Sjukdomen är något hon får leva med, men det hindrar henne inte från att fullfölja sina drömmar.

– Jag jobbar med mitt examensarbete just nu. När jag skickat in det har jag nått ett av mina mål, nästa är att satsa helhjärtat på skådespeleriet. Jag ska ge det fem år nu, har jag sagt. Om jag tröttnar har jag ju förhoppningsvis något att falla tillbaka på, säger Britta.