20 februari
GODMORGON
;)
”SJ, SJ gamle vän. Festligt att du lever än
Men du ser rätt krasslig ut, snart hörs väl ditt sista tut.”
Så skrev och sjöng Stefan Demert redan 1971. Det var samma år som han också skrev ”Marsch på er alla pannkakor”. Vi, pannkakor från då marscherar vidare så gott det går. SJ tutar också vidare, men ser ibland rätt krasslig ut. Denna vinter har inte varit nådig mot vår järnväg. SJ AB baklänges säger sura resenärer som icke kommer fram i tid. Som får åka buss, istället för tåg, som får uppleva kylda vagnar, stängda toaletter, avhakade cafévagnar och oändlig väntan i och utanför vagnarna.
”Ta en tripp i andra klass, gratis vatten, bruna dass
Om du kommer fram i tid så fröjda dig därvid...”
Jag vet, det blev lite oväntat vinter i år.
Den innehöll minusgrader, den innehöll snö. Den globala uppvärmningen tog sin egen lilla time-out och vi resenärer blev understundom och ofta strandsatta. Så vi, en kall vardagsmorgon nyligen. ”Varför gör ni på detta viset”, frågar vi sålunda och försynt. ”Men”, säger handhavare. ”Om detta stod ju att läsa på vår hemsida. Redan och innan avfärd från Karlstad lät vi cybervärlden veta att restaurangvagnen var avknoppad. Ni hade gott om tid, 20 minuter, på er att inhandla kaffe och tågmacka.”
Mitt fel, sålunda, att jag inte hade handdator i on-läge, i väntan på tåget, på perrongen.
Inte ens ”gratis vatten” fanns på vår färd”.
Så, om jag fattar saken rätt, vilket inte är så säkert. Är allt våra förväntningars fel. Utan förväntningar, ingen besvikelse.
Ett snabbgående X 2000 susade förbi oss. Vi fick vänta på ett fickspår. På det andra tåget fanns restaurangvagn. Men även ett X 2000 har sina vintriga dagar. Det tog stopp och därmed också vi. Loket hade fått sina fel. I tre timmar fick vi vänta, innan vi kunde backa oss loss och åter köra framåt. På vägen tog vi upp X 2000 passagerare som fått bida sin tid på en SJ perrong i närheten av Katrineholm.
De var mätta, de var frusna. Vi var hungriga, vi frös inte.
Banta, med SJ-metoden skaldade en hungrig medpassagerare. Ingen buffévagn, inga kalorier. I Hallsberg fanns pizzeria och kebabhouse nära stationen. Det kunde vi se.
”Unna dig en kafferast, det finns smörgåsar i plast
Dom har rest i många dar, men ligger ändå kvar.”
Stefan Demert skrev sin visa i någon slags sorglig protest inför neddragningar inom SJ i början av 1970-talet. Denna dag sjöngs inga visor alls på tåget. Det enda som lät var våra kurrande magar.
En långtradare har kanat av vägen, meddelades det via högtalarna. Vägen är blockerad, ingen kommer någon vart med bil, långtradare eller så, fick vi veta så att vi skulle må bättre. Tröst för tigerhjärta, kallas sånt, som är en klen tröst. En tröst om bygger på att man inte är helt ensam i olyckan utan att andra också lider. Som bilister, långtradarchaufförer eller så.
Vi kom fram, tre timmar sena. På Stockholms Centralstation fanns många som behövde tigertröst. Det enda som var totalt var kaoset. Inställt, försenat löd budskapen på nervöst blinkande anslagstavla. Vi beslöt att ta en sent tåg tillbaka, vid en normalt sett lugn tidpunkt. Typ lunch söndag.
Behöver jag nämna att det tåget blev inställt. Loket hade ju gått sönder, att jag inte tänkte på det. Jag kunde ha läst detta på SJ:s hemsida.
Bussen hem hade ingen kafferast, inga smörgåsar i plast, inget gratis vatten. Inte ens en grå liten långtradare på tvär kunde hemfärden bjuda på.
Blott banta enligt SJ-metoden kunde vi.
Jo tack, i övrigt var det en trevlig vistelse i den svenska huvudstadens famn.
En god och bantarfri helg önskar jag er alla:
