6 februari
GOD MORGON
;)
Värsta vintern i mannaminne, säger de som har sitt minne i behåll.
Men, frågar sig den nyfikne, hur långt är ett mannaminne?
Det torde vara något för den egna minnesbanken att bestämma. Så långt tillbaka i tiden som för tillfället en människa kan minnas, får duga som definition.
Jag, som ibland och ofta har svårt minnas var jag placerade min mobiltelefon, skulle vid dessa tillfällen behöva dubbla och tredubbla mitt mannaminne.
Jag tror inte heller att det skulle hjälpa med ett kvinnominne, eftersom ”manna” i äldre tider betydde båda man och människa.
Värsta vintern på tre mannaminnen, påstår sålunda jag med emfas. Detta eftersom jag bestämt mig för att mitt mannaminne är sju år långt.
Sju gånger tre är 21. Det minns jag.
Krigsvintrarna, säger de med längre mannaminne än jag och hänvisar till andra världskriget ( 1939 -45 ) som jag, av naturliga skäl inte har några egna minnesbilder av.
För tre av mina mannaminen ( 21 år ) sedan var det kallt, riktigt kallt med 20 - 25 minusgrader i åtskilliga dagar. Mest minns jag att våra vattenrör frös, vi fick koka spolsnö till vattentoaletten. Exotiskt tyckte Sofia, vars värld då inte var lika stor som nu.
Kanske minns hon det själv , kanske minns hon det mest för att jag berättat om det.
Tidigt 50-tal var det också kalla vintrar. Då kunde vi gå från hamnen ut till Tynäs på plogad och ruskad väg. Jag har minnesbilder från den långa promenaden och väntande belöning i form av läsk vid Tynäs Restaurang. Men jag är inte säker på att det än mina egna minnen, eller att jag minns det som mor och far berättat för mig. Egna eller andras minnesbilder går lätt ihop.
Men även en svår vinter har sitt slut och vi kan så sakteliga återvända till vårt väl uppvärmda jordklot med vintergäck, takdropp, fågelsång från högt i skyn. Med grillning, nigande blåsippor uti backarna. Ja, ni vet hur det är. Ni som varit med om allt som är så Gudagott.
Längtan för oss dit, det ljusnar, minut för minut. Lite varmare blir det, så småningom.
Men än bär isen. Hammörtassarna plägade fordom slänga sina vantar framför sig, för att pröva isen hållbarhet. Så sades det och så formades uttrycket ” Hammarötassen”. Rätt eller inte, kvittar mig lika. Jag ser bilden, det räcker gott för mig.
Ingen ko på isen, säger man idag när faran inte är överhängande. Efterkommande meningen lyder ...” så länge rumpan hänger på land.”
Det berättar om husdjurens villkor i äldre tider då ladugårdarnas saknade vattenledningar. På vintrarna kunde man därför leda djuren ut på isen där de kunde dricka sig otörstiga ur upphuggna vakar. Detta var inte utan risker, det hände att de törstiga djuren kanande ner och drunknade i vaken.
Men än är det ingen uppenbar fara för svag is . Hela Vänern är isbelagd och torde klara av en hel hjord av kor.
En god helg önskar jag er alla.
