31 december
GOD MORGON
Mödosamt, långsamt, rullar hon in mot stranden. Vågen tycks tveka, stanna mitt i sin rörelse. För att slutligen, makligt, bestämma sig och välta över i dyning.
Tvekar hon inför vintern, inför det frusna?
Det är en av årets sista dagar. Isen vill lägga sig. Snart blir det så. Några ögonblick strålar solen. Den som verkligen lyst med sin frånvaro, ger kontraster, skuggor och reflexer i det blygrå vattnet. Varifrån vågen kommer vet jag ej. Det är försent, för isigt, för kallt. Det verkar som om Hammarösjöns vatten vill välta sig en gång till, en sista, innan den drar täcket över sig och lägger ett islock över den annars så levande sjön.
Jag vet, jag har lärt mig, att våren tvekar, inför det som skall
återfödas. Gör också vintern så, inför det om skall sova, gå i ide?
Eller är det jag som tvekar inför att lämna 2009 och gå in i 2010.
Det skulle jag inte, borde inte, ty 2009 var inte i allt ett gott år. Det blir skönt lägga det bakom mig, vända blad, börja om på nytt. Låta det gamla tillhöra det gångna och gårdagen.
Men först vill jag nog summera och försöka förstå mitt 2009.
Sjukdomar och död fanns där.
Med åren planerar jag alltmer av min tid, söker ta hand om allt
det goda. Som vore jag rädd att det inte till fullo skall tillhöra mig.
Om inte nu, när då?
Vågen slår sakta mot strandens klippor. Den har det tungt, med sitt kalla, tröga vatten. Det är långt till vårdagjämningen, men den finns där, inom mig. Mitt löfte till år 2010 är just så:
Nu! Inte sedan.
Kanske jag tar mig en cigarr, vad bryr sig ödet om det. Kanske jag inte
går ner de 4 120 gram jag lovat mig själv ta bort. Min kropp lyder mig ändå,
än så länge. Boken, som väntar på mitt nattduksbord, kan vänta en stund till.
Jag bryr mig föga om nyårslöften.
Men jag lovar vänta ut dig, brytande våg, tills den sommardagen då jag med båt åter rider med dig. Behärskar dig!
Det är något jag önskar, det får bli mitt nyårslöfte.
”Det är så sällsamt att tänka;
Nu kommer ett nytt år igen
med dagar likt vikta brevark,
som ingen skrivit än.
Ty vad skall vi skriva på arken,
som ingen skrivit förut?
Och vad kan vi hoppas ännu
av vandringen utan slut?
Det framfarna årets sidor
dem skrev vi i hastigt mod.
De blev klottriga, fulla av plumpar
och bitvis skriva med blod.
Vi vända med bävande hjärtan
de nya dagarnas blad,
ty från dem skall det god stråla
och värma varje rad.”
(Gustav Sandgren)
Ett gott nytt år önskar jag er alla:
