24 december
GOD MORGON
Tiden lider, och jag med den.
Ibland lider den mer än jag själv någonsin kan förstå. Det är då jag önskar mig annorstädes. Det är då jag letar efter en lucka i golvet, en tidszon att försvinna i. Ett ögonblick som jag önskade inte fanns.
Du, kära läsare, förstår säkert att det jag nu så långsamt krånglar ur mig har med min stigande ålder att göra.
Ålder skall man numera inte ha. Pondus, erfarenhet, kunskap är det ingen om bryr sig om. Allt finns ett googeltryck ifrån dig, böckerna pratar ur högtalare.
Annat var det förr. Nyheter på radio ett par gånger om dagen, från
Motala, och det som stod i tidningen var sant.
Numera är det inte så. Finns Motala kvar? Berättar någon annan än denna tidningen hela sanningen?
Rondör, som förr var pondus, är osunt. Nu skall man vara ung och utmärglad för att göra intryck.
Ålder är inte bra.
Nog kvirrande ( ungdomligt uttryck för kverulerande = klagande, gnällande), nu befinner vi oss på en julmarknad som i år inträffade tidig höst. Väl påpälsade trampar jag där runt pölsa, kärvar, bockar, saftglögg och granris . Jag går värdigt, utan käpp, och ser så julmodig ut som bara jag kan. En dam i sina bästa år och lite till var där också. Vid damens sida gick en annan dam, i sina bättre år, lite fräschare.
Vi är bekanta, sade hon, den som var i sina bästa och lite till.
Lite ditt och datt sades och ingenting försades innan jag gjorde så.
”Jaså, du är här, på julmarknad, med din mor”, yttrade någon, som tyvärr var jag, till den yngre och fräschare kopian .
Hon, den lite fräschare , tittade lite på mig, sade så, med litet lätt leende.
”Vi har träffats förr. Det är jag som är lillasyster. Det skiljer oss två år...”
”Flera hundra dagar”, sade storasyster. Och såg ut som om hon ville förpassa mig till ett varmare ( alternativt kallare) ställe.
Jag sade, förnuftigt nog, ingenting. Väl medveten om att har man placerar foten i klaveret, så låter det illa. Men det låter ännu värre om man försöker, försynt, ta bort klumpfoten därifrån.
Jag letade istället efter lucka, i marken, att försvinna i. Sådan
fanns inte. Damerna löste problemet åt mig, de försvann. Ryggarna,
kroppspråket antydde att ena ryggen fnittrade, andra väste.
Tala är silver, tiga är guld. Så står det i en god bok som heter Bibeln. Tror ni mig inte, så googla
Jag tror jag tagit lärdom. Vad tror ni, är det för sent lära den här gamla hunden att sitta vackert och lydigt?
För övrigt ser jag ut och känner mig som - sjutton.
Kanske blir min tystnad, årets bästa julklapp.
Julefrid, önskar jag er alla.
