Godmorgon 6 oktober
CHEFREDAKTÖRN
;)
Foto: Mikael Lindblom [Förstora]
Rummet är äldre än huset. Vi började flytta hit, till Våxnäs, 1996. Allt skulle vara nytt och så blev det. Alla gamla möbler kasserades, inget passade in i den nya miljön.
Men ingen regel utan undantag, sa min far, som bönade och bad om att få behålla något av sitt gamla.
Han hade kämpat för nybygget. Fastigheten på Herrgårdsgatan hade blivit oss för trång. Vi hade successivt utökat vårt livsutrymme genom köp av grannfastigheter. Vi hade öppnat dörrar som inte fanns, byggt trappor genom väggar. Vi hade tagit hyreslägenheter i beslag och gjort om till redaktionsrum.
Det var opraktiskt och förvirrande. Än satt en redaktör på tredje våningen, än satt han nere i djupa källarvalv. Datarummet, det väl kylda, byggdes ut över en presshall. Kontorspersonalen huserade i en blindtarm på andra våningen. Sätteriet som stöpte sina bokstäver i bly krävde plats och ventilation.
Nu, ut med hela rasket!
Nu in med nytt,
ut med bly,
in med ny teknik!
Att planera för nya huset tog sin tid. Far engagerade sig mycket i detta, hans år gick och han ville så förtvivlat gärna uppleva ett nytt NWT. Överklaganden, projektering tog sin tid, sina år. Jag tror det höll honom levande de sista åren. Han fick vara med om flytten, han fick uppleva ett nytt, öppet, ljust, vackert och funktionellt tidningshus.
Allt var nytt. Utom hans undantagsrum.
Vi flyttade in hans väggpanel. Skrivbord, fåtöljer och soffa, bokhylla fick sitt eget flyttlass. Konsten på väggarna, lite minnesprylar på hans skrivbord följde också med av bara farten.
Där, från sin fåtölj, hade han sin vy ut mot trappan. Trots att hans syn var nedsatt och hörseln dålig hade han, på sitt vis, kontroll.
Det blev några år för honom i nya tidningshuset. Hans besök tunnade av förklarliga skäl ut med åren.
Efter hans död, år 2000, har hans rum stått oförändrat. Det har använts flitigt som sammanträdesrum. Fåtöljerna, soffan, har nått golvet. Skrivbordet använder ingen. Bordet, det med ringar, är opraktiskt lågt. Uppslagsverken, från 1950-talet upplyser ingen.
Vi måste byta rasket.
Lite tar det emot, men jag vet att far, på sitt vis, nickar instämmande.
Någon liten pryl kommer vi nog lämna kvar.Och rummets namn är och förblir:
Gustafs rum.
En god helg önskar jag er alla:
