Livets "skymning" faller utan "riktigt blod"
CHATTERKRÖNIKAN
Det är ungefär varannan vecka som jag är här, på Claratappen – eller Vampyrcentralen, som jag ibland med glimten i ögat och kärvänlig underton kallar det i samtal med mina vänner – för att lämna blod eller plasma. Det har blivit ett av mina måsten i livet. Jag menar, det hela är ju en win/win-situation, om man säger så: jag ger något jag som jag klarar mig utan, och som dessutom återbildas, så att någon annan kan få användning av det – och jag får en stund av lugn och ro, samvetsfrid och en av de godaste ostsmörgåsar jag ätit.
När jag ser mig omkring slås jag av en tanke: det är nästan bara
medelålders människor här. Var är alla unga tjejer? De om några borde vara
villiga att ge blod vid det här laget, med tanke på den hysteri det har
varit kring Edward Cullen och hans små vampyrvänner. Att ge blod eller
plasma är ju nästan som att bli biten av en vampyr, i alla fall kan man ju
alltid låtsas. Man borde i alla fall få ungefär samma snurriga känsla
efteråt. (Jag vet, man ska ligga kvar en liten stund, men smörgåsen lockar
så.) Fast jag har ju å andra sidan aldrig blivit biten av en vampyr, så vad
vet jag?
Nej, helt ärligt, jag tycker att fler borde gå och lämna blod, det
är ju ingen större uppoffring. Det kan vara så att man räddar liv, för vi
kan inte göra blod på konstgjord väg. Ligger man där vid randen till livets
skymning behövs riktigt blod. Vi i Värmland är visserligen bra på att lämna
blod, cirka nio procent av alla som får ge gör det. Men jag tror ändå att
det är mer som, om det behövdes, skulle vilja få lite av det blodet. Jag
skulle vilja det och därför ger jag också av mitt blod nu.
Ålder: 18 år
Hemort: Kil
Skola: Älvkullen, NV 3A
Plus: Fysikprovet är över och nu är det lov
Minus: Dålig musik som läcker från andras mp3-spelare
Tips: Försök göra något roligt på lovet!
