Han kräktes blod på kroppsidealets bakgård
KARLSTAD: Anorexin fördärvade Jan Nordströms ungdom
Kroppsidealet, det manliga muskulösa, blev porten till helvetet för poeten och fotografen Jan Nordström. Hans diktsamling ”Innanför- om en mans oro i själen, ätstörning och kroppsfixering” har rönt stora framgångar och blivit en nalle, något att hålla sig i och trösta sig med för många som drabbats av ätstörningar.
– Hur får man vara som människa? Det är en jättestor fråga som vi måste våga prata mycket mer om.
Drabbad som 17-åring
Jan Nordström drabbades av det extrema kroppsidealet när han var 17 år.
– Det var första gången jag överhuvudtaget reflekterade över min kropp.
Han var djupt förälskad i en flicka.
– Hon blev ihop med en annan kille som var vältränad och muskulös.
När Jan Nordström, lång och smal, jämförde sig med den killen brast hans självbild och förvrängdes för decennier.
– ”Jag ser inte ut som en man...” Det här var i början av 1990-talet när det pratades väldigt mycket om tvättbrädesmagar.
Jan Nordström började träna som besatt. Han visste praktiskt taget ingenting om kost men tuggade i sig alla bantningsrecept som tidningarna så frikostigt bjöd och åt snart bara frukt och grönt och sedan knappt ens det.
– Hela min värld smalnade av. Allt handlade om träning och mat.
Isolerade sig
Han isolerade sig, skräckslagen för umgänget med kompisarna som kunde innebära en hamburgare, en pizza, en kopp kaffe.
Självföraktet växte i ensamheten och späddes på med idealet för hur ”en riktig man” ska vara.
– Det hade hänt några gånger att tjejer sagt att jag var för snäll. Jag kände att jag inte dög som man. Bilden jag fick var att en man ska vara hård och kall. Allt detta blev ett hav som jag drunknade i.
Jan Nordström som funderat på vapenfri tjänst som sjukvårdare ville nu göra den tuffaste värnplikt som stod att få: kustjägare, dykare... Ångesten över att inte duga växte som ogräs över hans själ och kvävde allt förnuft.
– Enda sättet att döva smärtan inuti, hatet och oron var att träna. Jag sprang tills jag kräktes blod. Jag sprang tills jag svimmade. Det gav en minuts ro, med sedan började det igen.
Straffade sig själv
Varje tugga eller liten klunk bestraffades med orimliga fysiska prestationer. Ett glas vatten måste kompenseras med 1 000 situps.
Jan Nordströms kropp gav snart upp inför kraven. Han var döende.
Föräldrarna, en syster och en bror kämpade för hans liv. När de till slut fick i väg honom till ungdomsmottagningen Druvan blev mötet med personalen där ett viktigt steg tillbaka till livet.
Insikten om sjukdomen, anorexin, väckte dock nya kval.
– I dag vet man bättre men på den tiden talade man om anorexi som något som bara drabbar flickor. Jag hade en flicksjukdom! För mig i min sjukdom blev det ännu ett bevis på att jag inte dög som man.
Sakta tagit sig tillbaka
I dag är Jan Nordström 36 år. Sakta och inte utan smärta har han tagit livet, sin naturliga manlighet och självkännedomen tillbaka från sjukdomens irrgångar.
De som är kvar, vad ska de ta sig till? Och vad ska man göra när man ser någon gå under?
Jan Nordström vill inte ge enkla svar på svåra frågor, Livet och människorna har för många nyanser för det. Sök vård, säger han ändå.
– Och om det blir fel sök igen och igen. Det finns bra vård att få.
Mötet blev vändningen
En sjuk människa kan vara svår att nå.
– Men våga se honom eller henne. Prata med värme och kärlek. Våga fråga hur det är. En sak som betydde mycket för mig var ett möte på gatan med en tjejkompis. Hon hade just återvänt från ett år som au pair. När hon fick se mig började hon gråta. Jan, vad har hänt med dig? Hon kramade om mig. Hon var ärlig, så ärlig att hon bröt igenom skalet.
Sedan måste vi alla prata mer om detta krävande kroppsideal menar Jan Nordström.
– Prata mycket med barnen hemma och i skolan. Prata om mat, att det är viktigt att äta rätt och röra på sig. För det är viktigt! Den som äter för mycket och inte rör på sig kan också bli olycklig och sjuk. Våga se och fråga med värme vad det beror på om en människa äter för lite eller för mycket för det finns nästan alltid en psykologisk orsak. Men prata också med barnen om hur det är att vara människa. Om att leva i vår komplicerade värld. Livet är inte svart eller vitt. Det finns många nyanser, många olika sätt att vara man eller kvinna på.
