Trots allt det mörka finns det små stänk av rosa
;)
;)
;)
;)
Titel: Gabriellas resa – I skuggan gömmer sig solkatterna
Manus: Elisabeth Hagborg
Tecknare: Tove Hennix
Förlag: Vilda förlag
”Gabriellas resa” är en trevlig barnserie om att läka sina själsliga sår. Alla har mörker i sina liv, en del mer än andra, även om de bara är barn. Gabriella bär med sig ett förflutet som tynger och för att hitta ljuset igen städar hon och Eva ut mammas lägenhet. Där gömmer sig inte bara tomflaskor och stök, där bor också minnen som gör ont. För hon är ett av alla de barn som har en förälder med alkoholproblem och som har övergetts av sin mor. Eller kanske har hon räddats av Eva som hon bor hos nu? Men Gabriella har inte bara lämnats med ett krossat hjärta, den lilla flickan tvingas också bearbeta att hennes mamma har mördats.
Novellen har ett originellt grafisk utseende. Berättad med bara fyra färger (svart, vitt, grått och rosa) och skarpa, nästan raka linjer, syns det tydligt att illustrationerna inte är handmålade utan gjorda i dator. Men det är snyggt ändå. Berättelsen är fokuserad runt lägenheten som de städar och allt eftersom, byts lägenhetens svärta mot en gullig rosa nyans. Den rosa färgen blir en symbol för den fina och ljusa i Gabriellas liv.
”Gabriellas resa” ges ut i samarbete mellan Vilda Förlag och Centralförbundet för alkohol– och narkotikaupplysning, CAN. Den har i första hand skrivits för läsare i högstadiet och för äldre ungdomar, men den passar också för dem som är så unga som 10 år. Författaren Elisabeth Hagborg har många års yrkeserfarenhet av barn som växer upp i ett dysfunktionellt hem. Tillsammans med illustratören Tove Hennix har de använt detta för att skapa en serienovell för barn om alkoholism.
Serien bärs av en berättarröst som förklarar vad som hänt och hur Gabriella känner. Barnets rädsla och ångest är lågmäld men realistisk. Till en början är hon tyst och skakar av rädsla och är näst intill lamslagen av att vara tillbaka. Men Eva låter henne vara och börjar städa där Gabriella pekar. Det får henne att slappna av så pass mycket att Eva till slut får städa i det värsta rummet – mammas rum. Men när hon öppnar dörren väller minnen och känslor över henne och det blir för mycket. Hon börjar gråta och nästan vrålar: Det gör så ont!
De få dialogerna känns trovärdiga, även om de här och var är något överpedagogiska och replikerna smått klappar läsaren på huvudet. Men det som verkligen är bra, är hur de har fått med och vävt in viktiga delar i den flytande berättelsen. Med det menar jag att barn till alkoholister ofta får ta rollen som riddare och blir den som tvingas ta hand om sin egen förälder. Här får Gabriella ta av sig sin prinsessklänning i leken och istället bli riddare. Den trasiga självbild som barn till alkoholister ofta har, gestaltas av en sprucken spegel och orden ”Andra har sagt om henne att hon är söt. Själv vet hon inte om det är så. Spegeln i hallen har varit trasig länge”. Men livet i ett trasigt hem är inte bara elände. Eva och Gabriella hittar också fina minnen i lägenhetens gömmor.
