Ett öre kostar orden
KULTURKRÖNIKAN
Jag rattar min Volvo från Fagersta mot hemmet i Arvika. Under veckorna befinner jag mig i den västmanländska stålstaden, en stad som snart kommer att förlora sin identitet då Stålverk 2 läggs ned. Jag är där för att skilda händelsen, samla material till en bok.
Året är 1985. Jag följer de olika skiften, dag som natt. På fritiden läser jag en och annan bok och ser på film, bland annat en rulle som heter Liftaren. Har man sett den tar man inte gärna upp liftare, inte om man är normalt funtad.
En fredag på väg hem genom de mörka skogarna får jag se en lång man med stripigt hår ner på axlarna och med armen utsträckt som en vägbom. Han står med viftande tumme i en kurva. Jag bromsar. Borde nöja mig med att veva ner en smal springa på sidorutan och fråga vad han vill. Men jag öppnar dörren. Han vecklar ihop sig och tar plats.
”Fy fan vad skönt! Har suttit häktad en vecka i Lindesberg, misstänkt för mordbrand.” Han stirrar med röda ögon på mig: ”Vart ska du?” Jag drar till med närmsta ort, Hällefors. Har tur, han ska inte längre. Det här fixar jag, intalar jag mig . Under samtalet som följer berättar jag att jag är författare, skriver en bok om stålverket i Fagersta.
När han kliver av säger han: ”Ska du skriva om Korea också?” Jag får veta att det är benämningen på stålverket i Hällefors.
Stålverket Fagersta hamnade i Indien och Hällefors stolthet plockades senare ner av kineser. Utveckling kallas det visst. Liftaren hette Jean och vi höll kontakt så länge han levde. Han var begåvad men hade av olika anledningar hamnat på samhällets skuggsida. Han gillade mina böcker. Kunde ringa mitt i natten och fråga om jag skrivit något nytt. Gick in på alla bibliotek där han befann sig och uppmanade dem att skaffa mina böcker och lånade de som fanns. Vid varje lån tickade det in ett antal ören på Författarfondens konto. En del går till författaren och resten hamnar i en fond där författarna kan söka stipendier.
1954 reglerades författarnas upphovsrätt vid biblioteksutlån. En viss ersättning skulle utgå. Beloppet fastställdes ensidigt av staten fram till 1985 då författarna, under ledning av ordföranden Per Kågesson, erövrade förhandlingsrätt rörande ersättningsnivån.
I dagsläget ger ett lån 132 öre. Vid årets förhandlingar lade regeringen ett nollbud. Förhandlingarna strandade. Medlare tillsattes och staten sträckte sig till ett öre! I morgon ska ett nytt möte hållas men utsikterna till en överenskommelse ser dystra ut.
Att biblioteksersättningen under en längre tid urholkats rimmar illa med regeringens tal om att vilja stödja litteraturen. En ny litteraturutredning är tillsatt som ska se över situationen. Uppdraget är att stärka litteraturens ställning, värna om kvalitetslitteraturen och verka för ökat läsande.
Men samma krafter som tillsatt utredningen har under senare år avskaffat den statliga konstnärsgarantin, dragit in bidraget till det läsfrämjande förlaget En Bok För Alla, stoppat medlen till Kultur i Arbetslivet, pengar som bland annat gått till att förse vägkrogsbiblioteken med ljudböcker.
Lägg därtill situationen på förlagsmarknaden, som är mer bekymmersam än någonsin, så inser man vidden av problemen.
Menar staten allvar med att stärka litteraturens ställning är en rimlig början att man ger författarna skälig ersättning. Annars kan vägarna i framtiden komma att kantas av författare som tvingas lifta för att ta sig fram. Vi kan, så länge bibliotekslagen inte skrotas, låna böcker gratis, men vi kommer inte att ha råd att skriva några nya.































































