En tupp och relationer på en ö i havet
BOK
En tupp är verkligen huvudperson. Den medförs till en liten stillsam ö utanför svenska ostkusten av en kvinnlig naturfotograf. Därmed är friden slut för en klurig gubbe och hans trettiosexåriga besökande dotter som det ännu inte blivit något av. Varje morgon klockan fyra startar fjäderfäet sin terror.
Dess röstresurser är utan vank.
Sara Paborn beskriver hur dottern och hennes far fångar en vit mink som de tänker bussa på tuppen. Det vill sig inte. Istället drabbas fadern av kärlek till det lilla kräket. I obetalbara sekvenser får man följa hur han på alla sätt försöker måna om djuret. Det går därhän att han inför det oundvikliga avskedet börjar leta efter sin kamera och grubbla på om minkar minns.
Samtidigt distraheras mordplanerna av tuppägaren som förför inte bara pappan utan också dotterns poesiskrivande fästman med sina fotokonster och diverse andra färdigheter. För det här är en roman som alltigenom handlar om relationer. Dottern slits mellan sin poet som sitter hopsjunken i ett skjul på en mjölkpall och fäster outgrundliga ord på papper och öns trettiosjuårige väderobservatör med bättre hållning och tillträde till öns fyr. Hon kämpar med en artikel om fyrar och har alltså dubbel anledning att sikta in sig på vädermannen.
Det är inga vackra, framgångsrika innemänniskor Paborn befolkat sin ö med. Dom bär sig åt. Dottern klinkar på fotografens piano och besprutar sig med hennes parfym när de bjudits dit. Fästmannen, med diktsamlingen Tusen år av avhållsamhet som merit, slafsar omkring som en amöba, pappan smider ränker och naturfotografen hastar jorden runt med svartmålade tånaglar och fritt hängande grått hårsvall på jakt efter udda motiv.
Också väderobservatören och öns handlare är kufar.
Personernas egenheter känns märkligt välbekanta. Bortsett från pappan, som sitter nöjd, kånkar de på ur underläge ungefär som de flesta av oss.
Kompositionen är lika egensinnig som det övriga hos Tuppen och havet. Paborn slutar med att beskriva en ö och konstaterar: Det kan vara en bra början på något. Jag vet bara inte riktigt vad.
Men läsaren vet. Romanen man just läst inleds med samma ö-beskrivning.
Och visst blev det något!
Sara Paborn
Tuppen och havet
Brombergs
