Två flickor i fasans land
BOK
Lilla stjärna
(Ordfront)
;)
;)
John Ajvide Lindqvist förmår som ingen annan svensk författare röra sig alldeles självklart mellan yttersta vardaglighet och satanisk skräck. I sin nya roman Lilla stjärna excellerar han i detta. Dessutom tillför han en knivsudd häftig sorg över förspillda liv under stjärnor som stirrar och håller käft.
År 1992 hittar en uträknad schlagersångare ett spädbarn i en grop i skogen. Hennes första skrik är ett alldeles rent E. Därmed är han fast. Han kan inte lämna henne utan tar henne hem till sin hustru, en gång en snygg vokalist i det band han tillhörde, nu en 97-kiloskoloss bunden till honom med hat och rädsla.
I parets sterila källare växer flickan upp och utvecklas till en
varelse som inte förstår tillvarons koder och som letar efter kärlek men
utför våld. Där hittas hon av Jerry, den misslyckade utflugne sonen i huset.
En bindning uppstår. Han ger henne namnet Theres. Hans gitarr och låtar och
hennes röst skapar ett rum åt dem.
På en annan plats föds 1992 en annan flicka, döpt till Teresa. Också hon kommer att växa upp i utanförskap trots sin så kallade normala miljö. Med radarkänsla avslöjar Lindqvist vad en välmenande mamma eller flockmentaliteten i en vanlig skolklass kan ställa till med. Teresa vet tidigt att hon är ensamvarg. Våldet ligger och molar i henne. Men där hon pinar ihjäl flugor, dödar källarbarnet Theres människor.
I vidriga scener får man se vad som händer, när någon matas med skräck
och isolering. Lilla stjärna slutar som en svensk variant på
motorsågsmassakern, men ännu mer outhärdlig därför att förövarna är knappt
mer än barn. Galenskap grinar. Hemskast av allt är två saker: Vissheten om
att monstren är de ultimata offren och att det vi kallar onormalt bara
ligger hårsmånen bortom den gängse normen.
Dikter på nätet och TV-tävlingen Idol för samman Theres och Teresa när de är fjorton år. Mötet blir ödesdigert. Snart blir de ledare för vilsna småtjejer och driver dem som alfavargar driver sin flock. Upplösningen blir ohygglig. Den sker i programmet Allsång på Skansen, medan den vackra Theres sjunger Thank you for the music.
Kända sångtexter är ledmotiv i boken. Där snickras
fågelholkar och utförs vardagssysslor medan skräcken skjuter rygg före
språnget. Mänskliga kontakter mellan Jerry och Theres, mellan de två
flickorna, mellan Jerry och en kvinna och mellan Teresa och en grannpojke
förleder läsaren att tro att det kanske ska ordna sig. Men så rycker
författaren i trådarna och återför allt till fasans land.
Åh, vad jag önskar att John Ajvide Lindqvist nästa gång skulle lämna de skräckscenarier han är virtuos på och stanna i den verklighet han också skildrar så starkt och som i sig innehåller fasa nog utan blodiga massakrer.
