En levande miniatyr om Stella och Christian
BOK
En tyst minut
Översättning: Jörn Lindskog
Bokförlaget Thorén och Lindskog
Den tyske författaren Siegfried Lenz var för mer än ett halvt sekel sedan aktiv medlem i den samhällskritiska Gruppe 47, där också Günter Grass och Heinrich Böll ingick. Nu är han 84 år och ännu fullt verksam. Kortromanen En tyst minut kom ut i Tyskland 2008 och visar hur väl han minns vad en mycket ung man kan känna. Den handlar om den bitterljuva kärlekssagan mellan gymnasisten Christian och hans engelsklärare Stella.
Berättelsen börjar i en skolaula. Där håller rektor minnestal
framför den döda Stellas foto. På plats finns två som drabbats hårdare än de
andra, Christian och skolans teckningslärare, änkling med fyra barn och nära
lierad med Stella.
I ständiga växlingar mellan minnesstunden och Christians minnesbilder får man sig historien till livs. Den är en sommarsaga om en brådmogen pojke och hans unga, vackra lärarinna som dras till varandra. För tonåringen är det blodigt allvar, för kvinnan ett intermezzo hon vet att hon måste avgränsa.
Lyhört fångar Lenz valpaktigheten kring Christian, där denne planerar sin samvaro med Stella på en ö i en fågelvaktares koja. Han gömmer proviant, plundrar sin bankbok och begär plötsligt lön från fadern för det arbete han utför åt denne.
In i berättelsen sprängs vardagens skeenden i den kuststad där det
hela utspelas. Också skrönor får plats. Som den en tanklös pensionerad
lärare berättar på Stellas begravning om sin farfars gravöl, där man beredde
plats för dans genom att ställa kistan på högkant.
Ett oväder orsakar Stellas död. På sjukhuset dit hon förs träffar Chistian en åldrad man. Det är inte säkert att min son klarar sig, det är inte säkert, det sa precis också läkaren, anförtror han Christian och så sipprar tragedin fram om denne pojke som satt ett vapen mot sitt bröst och tryckt av.
En liten flicka, en mamma som anar vilka farliga marker sonen beträder, hyggligt arbetsfolk och barnsliga skolpojkar som smyger på Christian och Stella bland dynerna bidrar till att göra Lenz miniatyr levande. Den är som klippt och skuren för film och film ska den bli.
Men där finns egendomligheter i språket, till exempel glidningar
mellan hon och du när Stella avses, som känns aviga. Jag undrar just om
originalet ger samma känsla.
