Uddlös satir som ironiskt nog är underhållande ändå
BOK
;)
;)
När ett bokförlag låter en etablerad författare i lyriska ordalag yttra sig om ett förstlingsverk, är det inte sällan ett tecken på att debutanten i fråga behöver all draghjälp vederbörande kan få.
I fallet med Mohammed Hanifs skönlitterära debut, Mangon som sprängdes, är det ingen mindre än John Le Carré som på omslaget till boken ger den omdömet: ”Rolig, elegant och härligt anarkistisk.”
Misstänksamheten är således väckt innan läsningen ens har påbörjats. Och den blir inte mindre av att bokförlaget (Brombergs) på baksidestexten påstår att romanen av ”många” jämförts med Joseph Hellers kultroman Moment 22.
Fast det ska slås fast redan här; John le Carré är inte helt ute och cyklar. Mangon som sprängdes håller – utan att vara något mästerverk – hög kvalitet. Däremot känns det tveksamt att jämföra den med Moment 22 som måste betraktas som en av efterkrigstidens främsta satirer.
I handlingens centrum finner vi en ung pakistansk flygkadett, Ali Shigri, vars far, en hög officer tillika torterare och penningdistributör till Mujahidin-rörelsen under Sovjetunionens misslyckade invasion i Afghanistan, hittats död hängande i en takfläkt. Ali Shigri delar emellertid inte de pakistanska myndigheternas övertygelse om att fadern har tagit sitt eget liv, utan är övertygad om att han mördats på order från landets president, Zia ul-Haq, och är fast besluten att hämnas.
Ali Shigri hindras dock till en början från att sätta sin plan i verket av sin tungt parfymerade rumskamrat på kadettskolan, men får på diverse omvägar till sist sin fiende inom räckhåll.
Vad Ali Shigri emellertid inte förutsett är att det är många utöver honom själv som inget hellre vill än att se presidenten död, varför det i sluänden blir tämligen oklart vad som egentligen tar livet av presidenten – Ali Shigris snillrikt uttänkta attack, en förbannad kråkas olycksaliga vägval, en konspiration av en sidsteppad fyrstjärnig general eller rentav ett överintag av mogna mangos.
Satiren som genre växte fram under antiken, dels i form av en slags verssatir, dels som ren prosasatir. Den senare formen fördes vidare i den satiriska romanen av bland andra FrançoisVoltaire och George Orwell.
Numera betecknar satir vanligtvis ett verk i vilken form som helst som har en satirisk hållning. Ett problem med satiren är att den med sin tidsbundenhet ofta snabbt mister sin fräschör, ett annat problem är att det krävs ett visst mått av insikt om den eller de företeelser satiren riktar sin udd mot för att den ska ”gå hem”.
Att skriva en satir om förhållandena i den pakistanska försvarsmakten och landets högsta ledning för mer 20 år sedan, är således något av ett litterärt vågspel. I varje fall om man förväntar sig ett brett genomslag för sitt verk. I så motto är Mohammed Hanif en djärv författare.
I andra avseenden är Hanif mindre djärv, till exempel formmässigt. Historien inleds med slutet, det vill säga med den omdiskuterade flygolycka i vilken president Zia ul-Haq de facto förolyckades, varefter resten av berättelsen leder fram till denna händelse. Hanif levererar dock en hantverksmässigt klart godkänd insats, även om den satiriska udden känns något trubbig. Det gör dock inte så mycket eftersom Hanifs eleganta humor tillsammans med den stegrande spänningen inför det ofrånkomliga slutet, gör boken till något av en bladvändare. Och vad gäller satiren är den i visst mått allmängiltig såtillvida att det handlar om (korrumperade) män med mycket makt i ett strikt hierarkiskt system, vilket väl får anses vara en såväl tidlös som geografiskt gränsöverskridande företeelse.
Men allra bäst blir Hanif när han frångår jag-formen i sin berättelse och ikläder sig den allvetande historieberättarens roll och humoristiskt men också ömsint ger sin bild av president Zia ul-Haqs sista dagar i livet. Här har han självklart använt sig av författarens frihet att fantisera kring en verklig händelse, och han gör det på ett sätt som väcker mersmak.
Sammantaget ger detta en roman som faktiskt når upp till John Le Carré entusiastiska omdöme.
Däremot tycker jag att det är både orättvist och missvisande att jämföra romanen med Moment 22. Man ska inte jämföra äpplen med päron, heter det ju. Eller om det möjligen var mangor.
