När ränderna aldrig går ur
BOK
Ränderna
Magnus Florin
(Albert Bonniers Förlag)
Magnus Florin har en grundmurad ställning inom den svenska kultureliten som författare, som Radioteaterchef och nu som chefsdramaturg på Dramaten. Med sin bok Ränderna skapar han en egen nisch i romangenren, där han med hjälp av en konstnärs åtta bilder och en lekterapeuts erfarenheter låter en man söka grunden för sin saknad. För denna sällsynta gång låter författaren sig själv skymta mellan gliporna.
Huvudpersonen är ordmakare och talar i jagform. Redan på sida ett kastar han sig oförskräckt in i rimmad vers. Där står bland annat: Vart går barna? Till en lekklinik. / Därifrån hörs glada skrik. / Fem femlingar i formalin. / Praktik är bäst i teorin. / Mitt namn är Magnus Florin. Men lekfullheten är bara undanmanöver. För i Ränderna råder allvaret. Det handlar om en man besatt just av ränder; de som finns vid ett övergångsställe, i en trappa, på en tapet och i en skrindas spjälor.
Nu vill han gå till botten med sin besatthet och med saknaden som äter honom. Någonstans i det förgångna finns ett vatten, en drunknad, parallella vågor och spanandet efter parallella flytande, döda lemmar. Och själva sorgen sägs ju vara randig.
Fotona han väljer hos den kvinnliga fotografen M präglas alla av just ränder.
Mannen tar också kontakt med kvinnan S. Hon finns på ett lekinstitut där han kanske själv en gång togs emot. I hennes skåp finns cowboys och indianer, sjuksköterskor och prinsessor, vilda djur och båtar, alla i egna kategorier. På golvet finns sandlådor där barnen kan leka som de vill med föremål de väljer. Nu är det mannens tur.
Ränderna är fascinerande läsning om en mamma som dör och om minnen som inte finns från en tid då leksakslejon och deras ungar och andra smådjur var utsökt modellerade med lera på ståltråd och inte stabila plastdoningar som nu.
Magnus Florin har valt drömspelets form. Tidsplan och rum glider ur och i varandra. Svunna tiders Violinatteljé i lekinstitutets gatuplan ersätts av en dagsfärsk Antikbutik, materialiserad för det korta ögonblick då mannen tillåts konfrontera det förgångna ansikte mot ansikte.
I slutraderna möter författaren B, A och J: De mina som jag tillhör. Och allt är bara gott. De står vid det övergångsställe där romanen började och bara finns. Lugnt deklarerar de, att väntat har de inte. Det hade blivit alltför långrandigt. Och med den språkliga piruetten tillåts ränderna ta plats ända fram till slutpunkten i Magnus Florins synnerligen underfundiga, vemodiga spaning efter den tid som flytt.
